— Där kommer Petter med sin skvättmaskin, sade doktorn; och för att illustrera liknelsen, lyfte Fylax på bakbenet.
Fru Brita, som ansåg sig böra vara djurvän, stod alltid på Fylax’ sida, och var straxt redo till försvar.
— Si, Henrik älskar icke sina anförvanter, han.
— Å hut, jag är icke anförvant med hundar, och jag hatar allt djuriskt, såväl hos mig som hos andra. Nu skulle Petter vara skyldig gå efter en trasa och torka däcket, om det fanns lag och rätt …
— Äh, du är så sträng mot ett oskyldigt djur, invände kyrkoherden …
— Nej, men mot dig är jag sträng, som införer djur i människosällskap; du vågar inte skälla och bitas själv, men du låter ditt onyttiga djur göra det; du törs inte lyfta på bakbenet, men ditt oskyldiga djur får göra det. Du är ett as; det är alltihop.
— Så, så, så! manade kyrkoherden; vi ska vara barmhärtiga.
— Ja, vi ska vara barmhärtiga mot våra medmänniskor, icke taga brödet ifrån barnen och kasta det för hundarne; du ger inte två styver åt en fattig; du ger dina statare separerad mjölk, men åt ditt ruttna, stinkande djur ger du grädden, och den som sätter djuret, det onyttiga djuret, över människan den är ett ruttet djur själv.
— Har du sett Gustav? avbröt nu fru Brita.
— Han ligger ner i aktersalongen och sover, svarade kyrkoherden.