Detta var en överraskande nyhet för de båda sammansvurne, och de slöto sig båda ihop i en begrundande tystnad, som kyrkoherden begagnade för att se efter genom fönstret hur långt de hunnit. De voro i kanalmynningen, där alltid fråga uppstod om det fanns nog med vatten för att båten skulle kunna flyta.

*

Man var bara en halvtimmes väg från huvudstaden, och vildmarken började redan. Gråsten och martallar, träsk och insjöar växlade med små åkerlappar, där det lilla jordbruket tycktes drivas för syns skull. De jordbrukande herremännen levde på räntor eller yrken, och hade lantegendomarne mest för jaktens och fiskets skull, eller för att få bo på landet. Den enda verkliga jordbrukaren var kyrkoherden, som ägde två hundra tunnland öppen jord, lagård och mejeri, uppfödde hästar och slaktkreatur, odlade svin och tillverkade ägg efter nya rationella metoder; han drev också en vattenkvarn, var aktieägare i ångbåten, byggde sommarvillor till uthyrning. Han var den rikaste mannen på Storön, och själavården lät han skötas av en komminister och en adjunkt; men expeditionen och pastoralvården lade han hand vid, ty han älskade att härska och ingripa.

Mot sina vänner och fränder var han ett lamm, föreföll som ett beskedligt fä, men mot sina fiender som ett rytande lejon; och församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga.

— Det finns inga fattiga, sade han. Lata finns det! Det finns inga sjuka, det är bara tillgjorda, som vilja åtnjuta understöd.

I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster. Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack aldrig för mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och skatteförhöjningen.

Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan, och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets härskarinna på »invärtesavdelningen»; men ve henne om hon ville gå över gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.

— Vid min sida, hustru, men icke över mig! var hans formel.

Och han kallade de män för sodomiter, som låta kvinnorna råda över sig. Men det hade han också insett att det icke var frågan om likställighet, utan tyranni när kvinnorna rusade fram.

— I det nya samhället ska ni kanske få rösträtt sa han, när ni arbeta allihop; men i detta samhället, där ni äro bihang, icke!