Nu råkade Fylax, som skulle titta på stångkrokarne, bli trampad på tårna av doktorn och uppgav därför ett fasans tjut, i vilket Brita deltog:
— Du är en barbar! skrek hon mot doktorn.
— Det är lögn, min lilla vän, svarte doktorn; jag plågar aldrig ett djur, inte ens en metmask, men era djur plågar mig genom att gå för fötterna och tjuta.
Kanalen var klarerad, och man hade en havsarm framför sig. Brygga följde på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle att slunga en anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där voro liksom reträttplatser, ibland gömställen för människor som dragit sig undan världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den andra, och i denna ödemark, en halv timme från Stockholm, hade de satt sig ner, mest kanske för att känna närheten av havet, det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd på. Alldagliga sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten härute. Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände hade här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. De invigde, som passerade denna vattenväg, kände sig defilera förbi all livets bitterhet, och jämsides med beklämningen väcktes ett välbehag över att vara utanför. Pastorn, som visste mest, talade minst, men doktorn gick på oförtrutet:
— Se där står den gamla pederasten på sin brygga och väntar tidningen. Du Brita, som studerar den sociala frågan, kan du förklara pederastin, och kan du säga mig varför i våra kretsar så många män låta tala om sig i den riktningen?
— Nej, det kan jag inte, och det vill jag inte tala om, svarade fru Brita, utan pryderi, men också utan intresse.
— Man talar inte om sådana saker, avbröt pastorn.
— Det är just olyckan det, sa doktorn, att man inte får utreda de viktigaste frågorna. Om mord och mordbrand, stöld och förfalskningar får man tala högt i underrätt, där muntligt förhör är lagstadgat, men om såna här saker får man inte skriva ens!
— Den mänskliga blygsamheten bjuder tystnad, invände pastorn.
— Då borde domaren blygas att höra om mord och stöld också! Nej, ni ä pjåskiga, eller vill synas bättre än ni är. Jag kan inte förklara er! Att begå akten är strafflöst, men om en skald ger en högstämd skildring av födelseaktens första scen, då vill ni kasta honom i fängelse! För ungdomens skull! Den liderliga ungdomen, som inte skär sina namn i trän, men ritar hela hemligheten på knutar och väggar. Jag förstår er inte, men vill inte kalla er hycklare, ty det vet jag inte vad det är! Du Petter skulle inte vilja exponera dig på en trottoar, men din hundracka får såra skönhetssinnet inför en barnskara, och du står och ser på! Fyffan!