— Si nu ä han på hundarne igen, avklippte fru Brita; det är hans stående samtalsämne.
— Ja, när ni drar in era orena djur i människors sällskap och låter dem deltaga i konversationen, då får ni svar på tal.
— Orena? Det finns inga så fina djur, näst kattorna, se på deras pälsar …
— Se på din klädning Brita, skrek doktorn; se på Fylax skvättmaskinen!
Fylax hade verkligen undersökt fru Britas stadsklädning och lyftat på bakbenet.
Som stucken av en geting flög frun i vädret; den röda plymen i hennes hatt darrade som en havrevippa i blåst, hennes ansikte uttryckte på en gång alla möjliga sinnesrörelser; raseri över stukningen, förtvivlan över förstörelsen, skammen över förödmjukelsen blandat med ett vänligt leende, som ännu i döden skulle uttrycka sympatin med det oskyldiga djuret.
— Varför tuktar du inte ditt djur? röt doktorn, som ändock försökte ta parti för den förorättade och förnedrade människan.
— Nej, då kommer djurskyddsföreningen! advocerade pastorn.
— Föreningen kan ha rätt, om nämligen käppen fick gå ut över dig i stället; men jag vet att du inte törs lyfta käpp mot Fylax, för då visar han tänderna; och det är han som är herren och du som är hunden! Ditt sakramenskade egoistfä!
Därmed gick han ut ur rökkupén och smällde igen dörrn bakom sig.