Emellertid, han hade krutet i sin källare och skulle nu sprängas i luften; attentatet var planlagt av hans egen bror, redaktören. Som doktor Borg var en rättvis man, hade han, som vi veta, försvarat norrmännen i deras rättvisa frihetssträvan och var således av högern kallad norskvän, men när nu han levde illa med sin hustru, som var norska, så gjordes han mot sin vilja av vänstern till norskhatare. Han hatade sin onda, dumma hustru; hon var norska, ergo var han norskhatare. Denna enfaldiga slutledning gick i partimännens mjuka hjärnor, och det var nog att göra honom misstänkt ha »svikit fanan»! Att han icke gick med på kvinnogalenskapen var nog få honom till konservativ.
— Han är i botten en konservativ d-l, var nu Gustavs ultimatum.
Men när det icke bet på björnpälsen, så försökte han med kjolvägen.
Dagen efter sin avsättning gjorde han nämligen visit hos svägerskan, fru Dagmar. Med ett vackert namn hade denna förenat en medfödd skönhet, som hon gjorde allt för att dölja och vanställa. Ett vackert hår hade hon klippt av, för att slippa erinras hon var slavinna (doktorn hade däremot lärt sig, att långt hår var den frie mannens och att alla fångar klipptes); en vacker hals dolde hon under fadermördare för att glömma hon var kvinna; sina små fötter hade hon gömt i för stora smorlädersskor, som lagt sig i veck, vilka alstrat skavsår; allt som var fult hade hon letat ihop till sin toalett, och allt som såg elakt ut hade hon samlat i sitt hem; elakheten lyste ut från varenda möbel, från gardinernas färger och prydnaderna. Man såg trotset mot mannen, vars skönhetssinne var känt, och man förstod, att hela dekoreringen var gjord i en bestämd avsikt att såra mannens goda smak. Hon ville visa sitt oberoende, sade hon, när hon ådagalade sitt beroende av sin ondska.
Emellertid: svågern Gustav togs emot i ett ostädat rum; och han såg straxt på två små glas med skvättar, att där varit fruntimmersfrämmande. Som han var fullkomligt inne i rollen och situationen, visste han här icke var lönt att inleda med artigheter, aldra minst rörande utseende och toalett, vilket varit en »skymf mot hennes kön».
Svägerskan hade aldrig tyckt om Gustav, men i samma stund han blev fiende till hennes man, älskade hon honom. Det var därför samtalet genast antog en synnerligt vänskaplig karaktär.
— Nå, Dagmar, började alltså svågern; din man ställer sig som riksdagskandidat för liberala partiet.
— Är han liberal? avbröt genast fru Dagmar, som fått repliken i munnen utan att märka det.
— Ja, nog kan man kalla honom det, alltid, svarade den illsluge svågern.
— Kalla, ja? men han är ju konservativ …