— Dricker inte han också? gnistrade fru Borg.
— Jo, min vän! men inte om förmiddagarne!
Därmed var det mötet slut.
*
Men medan detta pågick här, ägde ett annat möte rum hemma hos redaktören.
Kamp var det på alla punkter, men vid kampen om makten den gången gällde det bestämma vad som skulle vara liberalt. Då alla levde i utvecklingsteorier, rörde sig äregirigheterna om att få vara med i utvecklingen, befordra utvecklingen. Därför kämpades om att få avgöra vad som var utveckling; några trodde, att det var allt som rörde sig framåt, men när man såg gamla missväxter och sjukdomar utveckla sig med hisklig fart, så blev man lite tvehågsen; och slutligen upptäckte man, att utveckling här endast kunde betyda framåtskridande i mänsklighet, till skönhet och lycka, befordrad genom rättvisa och billighet. Men i partistrider tas ingen reson; man hissar flagg och säger: nu är du fienden! Doktor Borg, som tog reson, skulle nu falla på sin resonlighet. När norrmännen 1885 kränktes i sina heligaste rättigheter, hade doktorn orädd tagit deras parti. Men när faran var över och de kunde hjälpa sig själva, och till den grad att de hotade med krig, då ansåg han vidare handräckning överflödig; och efter han var mantalsskriven som svensk, tyckte han det var oriktigt gå med fienden. När han i sin familj från hustrun aldrig hörde annat än norskt bondskryt från morgon till kväll, och hur dumma och obegåvade svenskarne voro, så tröttnade han ändock icke att giva rätt där rätt fanns. Men denna svenska ridderlighet, vilken även yttrade sig i demonstrativt hyllande av norska stormän, förstods icke, utan man hade till och med sett norska tidningar håna svensken för att artisterna hade festat Lage Lang.
»Den fege svensken», hette det, »svensken kryper», »Norge tar ledningen» och så vidare. Så länge detta var osant, verkade det icke på doktorn; men när en dag kryperiet blev verklighet, då de avundsjuka, lågsinnade svenskarne, käringarne i synnerhet, började systematiskt upphöja allt norskt, även det medelmåttiga, på sina egnas bekostnad, och i bestämd avsikt att nedsätta sitt eget, då sa han stopp! Men då föll han och kallades norskhatare. Hans familjefrid var ute och hans kandidatur till riksdagen var i fara. Brodren Gustav var av naturen storsvensk och i hjärtat fientlig mot norrmännen, men han lät bestämma sig av politik, intressen och passioner, och därför begagnade han norska frågan mot sin bror. Denna falska taktik retade den ärlige doktorn, och han gick mitt in i broderns fästning för att spränga honom i luften.
Det var hos fru Brita han gjorde sitt besök, medan Gustav opererade hos fru Dagmar.
Fru Brita satt i sin villa; hon kallade den för sin därför att hon medfört pängar i giftet, men Gustav kallade den vår, emedan lagen stadgade makars egendoms-gemensamhet. Det var ett stort trähus med femton rum och två kök. I det ena köket hade Brita sitt skrivrum, där hon skrev sina föredrag, sina artiklar, sina brev, det enda rummet, där hon kunde få vara i ro för sina många barn; hon hade sju stycken.
Med sin otroliga godmodighet tog hon emot svågern Henrik trots hans brutala konversation på ångbåtsresan.