— Jag tar dem! svarade frun med en visshet, som icke lovade en fredlig lösning på frågan.
— Du tar dem icke, ty domstolen dömer efter att ha hört båda parterna.
— Domstolen har intet med mina barn att göra! skrek fru Dagmar.
— Jo, min vän; och vad din man kommer att andraga emot din lämplighet som mor, blir ganska avgörande; ty han är läkare och känd som en trovärdig person.
— Han? Den största lögnare som går på jorden!
Nu var luntan tänd, och mer begärde icke Gustav Borg. Han ville dock blåsa lite på’n innan han gick.
— Men min kära vän, tänk på vad du gör! En skilsmässa nu skulle förstöra hans utsikter till riksdan och det vill du inte; särskilt får han kvinnorna mot sig, och du vet hur de liberala äro kusade av sina kvinnor.
— Det är just vad jag vet, och därför skall jag låta bekämpa honom i kvinnotidningen!
Punkt! Nu brann det med låga och Gustav kunde gå. Men innan han gick, pekade han på de små glasen och sade, vänligt, i förtroende:
— Låt inte sånt där stå framme, Dagmar; det kan ligga emot dig vid processen!