— Ja, ungdomen tränger på! Det är världens gång!
Här höll Gustav Borg på att falla för frestelsen att beklaga sig, men höll igen, ty han visste, att svågern bara skulle ha skrattat ut honom, som alltid fört ungdomens talan. Han stoppade därför och backade:
— Ja, ungdomen; du vet jag alltid fört deras talan så länge deras fordringar voro rimliga och förnuftiga, men när de överskridit gränserna, så måste jag vända mot dem.
Som även pastorn var i en fredsälskande sinnesstämning, ställde han sig artigt på sin antagonists ståndpunkt.
— Och du har gjort rätt. Därför får du beröm också.
Han tog en tidning från brädspelsbordet; men när Gustav Borg fick se rubriken Fosterlandet, så var det slut med freden, och masken föll.
— Får jag beröm i den? I den? — Då är jag slut!
— Du älskar inte ditt fosterland? inföll pastorn avböjande och skämtsamt.
— Inte just vidare, för det är icke älskvärt, och vad din tidning beträffar, så, tycker du själv att det är kristna människor, som skriver på det sättet? Det är andans män likvisst, och de skriver som djävlar. Lögn, väld, våld, orättvisor, hat, falskt vittnesbörd, det är tidningens program!
Nu tog pastorn eld, och han reste sig, började trava på mattan så att dammet rykte: