Han öppnade en dörr i fonden, och de voro inne i mejeriet.
— Här göres guldet! fortsatte han med en iver som om han ville hindra alla otillbörliga frågor och spetsiga anmärkningar. — Se bara på det smöret! Se på’t! Nej, du ska smaka också! Va? — Det är förstklassigt! — — — Nå, det kan ju inte ha något vidare intresse för dig!
Och så gingo de.
När de kommo i farstun, mottogs Gustav Borg återigen av Fylax, vilken torkade av nosen på hans ljusa kläder. Som djuret nyss ätit, tyckte den inträdande gästen illavara, men han måste tiga och lida, ty han ville vinna något.
Prästens bostad var i den gamla stilen, med skinnsoffan, brädspelet, piphyllan, och bokhyllan med kyrkofäderna i kvart, samt stiftstidningen och författningssamlingen; denna underliga blandning av världslig makt och andlig.
Möblemanget var av mahogny, och såg ut som om det aldrig varit nytt, utan uppstått genom självalstring på en husauktion vid världens begynnelse. Mahogny ser icke ut som ett växtämne, utan det liknar torkat kött, och kan svettas flott. Därför ser man alltid spår av finger, och det är inte trevligt. Stående på trasmattor i sillsalatens eller lappskåsens färger, bildade möblemanget en ensamble av ett hemtrevligt halvsnusk, som doftade Gyllenhaals blandning.
Vid närmare betraktande urskiljde man vid dörren en samling käppar under ett museum av flottiga hattar och mössor. Där bredvid en hylla med glasmensurer för mjölkprovning, det rationella landbrukets nya symboler.
Svågrarne slogo sig ner, och som båda voro pratsjuka, gick samtalet som en oljad blixt.
— Du är ute tidigt och kliver, du, sade prästen.
— Jag har inte annat att göra, sedan jag blivit försatt i disponibilitet, svarade redaktören.