— Ingenting! Bara råttorna!
— Vi bli olyckliga om rättarn får veta det!
— Han vet det.
— Det är därför han vågar det han vågar. Ja, det här går inte, Anders, det går inte.
— Jo, men det går så att jag tvingas bli skojare. — Vad gör rättarn då?
— Jo så, att då torparne ska göra dagsverken, så tar rättarn mutor i ägg och smör, och låter dem slippa dagsverket.
— Har det gått så långt?
— Ja och ändå längre, han är i maskopi med mjölkerskorna! Varför kör du inte bort honom?
— Jag kan inte, jag törs inte. Han vet för mycket om gårdens affärer och ställning. Det där med tomma magasinet är värst, ty det är lite olagligt. Det som fanns därinne var liksom hypotek både för arrendet och statfolkets löner.
— Tänk att jag skall behöva se den där rättarn vid mitt bord när han bjuder sig in … vet du att han suddar i stan och super opp hela huset så att vi får föda deras barn? — — —