— Det kan jag tro! Men det slutar med att jag får bli inspektor, så kanske jag kan komma åt en egendom innan jag dör.
Nu ville frun övergå från allmänna betraktelser till verkligheter.
— Kristin i köket begär sin lön. Har du fått pängar för kon, som vi sålde åt slaktarn?
— Nej, men jag väntar honom varje ögonblick med pängarne. Hur mycket är vi skyldig Kristin?
— Ett års lön, som du vet, och så har jag lånat av henne kontant … ja, vad skall man göra?
— Hör du, vi ska ju på kalas i morgon; har gossarne några kläder?
— Nej, det vet du, att de bara ha sommarrockar.
— Vi får väl pylsa in dem i sjalar och täcken, för hemma får de inte stanna.
— Ja Anders, det här är galet. Jag är född på landet och vet vad en gård kan tåla, men det vet du icke! En sån här liten egendom kan icke bära en smed, en skogvaktare och en kusk. Och därigenom att du icke kan betala dem deras löner, så stjäl de. Smen stjäl järn och arbetar för egen räkning; han skor hästar åt halva soken med ditt järn; skogvaktarn säljer ved, och kusken havra. — Vet du, min vän, jag ville hälst gå ifrån alltsammans, för det finns inte en brödkant i huset! Jag skulle gråta, om jag inte tyckte synd om dig, men du är så snäll, och du rår inte för det här trasslet.
Nu kunde Anders icke återhålla sin rörelse; ty han var en god man, som goda ord fick att smälta i tårar; men han kom icke längre än till en tacksamhetens handtryckning, då man hörde bjällerklang utanför.