— Det är slaktarn med pängarne! Vi ä räddade, utropade han och sprang upp.
— Å gud! Vilken lycka, istämde frun och ställde sig vid fönstret. — Men gå inte ut du; låt Lindkvist ta emot!
— Ja, det ska han visst få, för slaktarn och jag är inte goda vänner.
Bjällrorna hade tystnat, men i dess ställe gåvo båda bandhundarne skall och rusade; jakthundarne svarade, och alla gårdens rackor samlades bakom isupplaget, som dolde den scen vilken nu avspelades mellan slaktarn och rättarn.
Arrendatorn och hans fru sågo ingenting av uppträdet, men de hörde en ordväxling mellan slaktarn och rättarn, och så högljudd att orden skojare trängde genom innanfönstren.
Efter en stund avlägsnade sig bjällrorna; hundskallet blev ett rytande, som antydde slagsmål, och så kom rättarn springande upp till gården.
Herrn anade oråd, och med varsam hand ville han föra ut hustrun för att skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse, men hon stannade.
Rättarn kom in.
— Vad är det? frågade patronen.
— Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte rättarn. Han sa att den var självdöd i okänd sjukdom, och att han skulle stämma patron.