— Vad gjorde ni av djuret då?
— Han kasta’t på backen, och sen fick hundarne fatt i’t; jag kunde inte skilja dem åt.
— Låt dem hållas! Här är ingenting att göra åt det. Herr Lindkvist kan gå ner till stallet och låta sätta för kappslädan. — Säg åt skogvaktarn, att han tar isbilln och följer mig.
Rättarn ville nog förlänga audiensen, ty med varje hugg åt patron blev hans strafflöshet större; men han måste gå, ty patron lämnade rummet jämte sin hustru.
Makarne voro ensamma i sängkammarn, där de brukade gömma sig att rådslå och hålla sig dolda, när folket belägrade gården med sina fordringar.
— Är det sant, att du sålt ett sjukt djur?
— Ja, det är sant! Jag blir skojare, om jag håller på med det här!
Och de gräto båda.
Vad skulle man nu sälja? Vad skulle göras? De rådgjorde och stannade vid att mannen skulle åka ut och låna pängar. Sedan skulle hela gårdsbruket ändras. Ett år var kvar på arrendet, och jorden skulle läggas i havre; den behövde icke gödslas och den såldes genast till spårvägsbolaget; den sög visserligen ut jorden, men vad angick det dem när de skulle flytta?