Hela landet hade gått till havren, när intet annat lönade, och därför var snart svenska jorden utsugen. Rågen, fattig mans säd dock, gick inte mer, utan måste importeras; ifrån vetet hade man sjunkit förbi rågen ned till hästkornet; det var förfallet. Och när bönderna tagit sista havreskörden för att köpa biljett till Amerika, så kunde man knappt få en spekulant till den värdelösa jorden. Den jorden, som plogen bearbetat och som varit gödslad, den gav bara ogräs eget nog; den kunde icke bli naturlig äng av sig själv, som vildmarken; den var förbannad; den var bortskämd av odlingen och fordrade odling; den kunde visserligen sås igen till klövervall, men om icke denna förnyades, upphörde den att ge.
Emellertid, och sedan när arrendetiden gick ut, skulle man göra auktion på inventarierna. Som bönderna hade en märkvärdig smak för att köpa på auktioner, emedan de trodde sig få allt billigare och bättre, brukade avgående arrendatorer i förväg sälja allt dugligt, och anskaffa sämre nytt. De goda kreaturen och hästarne såldes under hand, och usla sådana köptes i stället. Redskap, vagnar och slädor tillverkades i hast, och kastades in på auktionen. Det var ju intet ohederligt, men gentilt var det inte, och det hade man icke råd till.
När överläggningen var mot slutet, körde kappslädan opp på gården: skogvaktaren, en zigenartyp, patrons favorit emedan han var rörligare än torparne, stod redo med isbillen. Hans uppgift var nämligen att vid uddar och i sund, där man befarade strömdrag, gå före hästen och fresta isen.
När patron skulle opp i slädan fick han bevittna ett skådespel, som kom honom att le, trots eländet, som utställde sig.
Fyra av de största hundarne hade i endräkt släpat upp den döda kon på isupplagets väldiga pyramid. Men när de gjort detta samarbete, jagade den största gårdsdoggen ner de tre associéerna, och låg nu som en sfinx ensam och kalasade däruppe. Granngårdarnes hundar hade lockats hit, och den skällande skaran vid foten av isberget rök ibland ihop och bildade ett nystan av pälsar, svansar och tassar. Några statgummor hade gjort svaga försök att dela rovet med doggen, men dragit sig tillbaka. Allt var uthungrat på gården, människor och djur. Hundarne hade i sin nöd jagat av all hare och ungfågel, och lärde sig slutligen tjuvfiska nere på isen, där de gick och snappade bort mörtarne från gäddkroken. Men nu hade de fått kalas.
Piskan klatschade, och i rykande fart for kappslädan ner på isen och ut åt fjärdarne, som lågo blanka.
Färden ställdes först över till andra stranden, där på en udde två gamla män hade slagit sig ner i en röd stuga för att utvänta livets slut. Den ena var en f. d. kamrer i stadens verk och änkling, som nu vid sjuttio år levde på sin pension; den andra var en åttioåring, vit som en duva och vilken aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala. Vid tjugo år hade han fått en livränta och sedan ingenting gjort. Fallet var ovanligt, men gubben hade levat på en enda bragd, ett enda intresse: han hade varit juvenal. Han betraktade sig också numera som ett föremål i ett museum, som kunde visas. Den röda stugan var ryktbar för sitt dyra innehåll; man gjorde utflykter dit för att skåda »en av gluntarne», ty så hade traditionen omvandlat juvenalen. Han hade sjungit med Wennerberg, han hade känt Carl XV; han hade talat vid Jenny Lind, han hade sett Geijer. Men allt det där spelade ingen roll i dag, när Anders Borg kom åkande för att låna pängar.
Gubbarnes glädje var stor, när slädan körde opp framför stugan, ty de hade varit insnöade i fjorton dagar, icke sett en främmande, icke fått tidningar eller post på åtta dagar.
Anders pälsades av, togs in i värmen, fick en glögg, och måste tala om vad som stått i tidningarne. Därpå togs kortleken fram, och man spelade en vira, bara en slängtur.
Att tala om pängar är ju tråkigt, ty det sista människan lämnar ifrån sig är guldet, på den enkla grunden att denna metall utgör existensens villkor, husrum, mat, kläder och värme.