Skogvaktarn uppfattade först signalerna, hoppade av hundsvotten och skrek:
— Håll patron, det är vråk!
Anders Borg höll in hästen, ty han såg en öppen ränna, där en ångare gått fram. Han steg ur och mätte med ögat rännans bredd som om han ämnat simma över, ty han måste fram.
Men efter ett ögonblicks besinnande, tog han en stör, som prickat ut rännan, gick ombord på ett simmande isflak, kajkade med stören och kom i drift. Folket på stranden skrek, när det bar av, men Anders paddlade vidare. Då han nalkades andra sidan, började hans isflak sjunka, sakta, jämnt som en fallucka. Med ett språng hoppade han över till nästa flak, som också sjönk, och så till nästa, varpå han i fyrsprång nådde land; men sista stycket passerade han med benen igenom strandisen, som klang likt krossade fönsterrutor.
— Är pastorn hemma? frågade han utan att hälsa.
— Ja, väl är han så, blev svaret.
Och nu skyndade Anders upp till ett rött hus, tämligen likt de andra.
Han gick in med samma fart som han använt på övergången av isrännan, röck upp dörren och stod i stugan, där pastorsadjunkten satt i sin gungstol och sov, klockan tolv på middagen.
— Nej, är det du? Jag satt och blundade litet och hörde nödrop på sjön, sade han under det han mornade sig.
— Ja, jag är i knipa, och du ska låna mig tio kronor.