— Tio kronor? Var ska jag ta dem? Jag skulle just få ut ett diskontlån, men det klickade …

— Du får låna ur kassan!

Här uppstod en paus, och Anders Borg förstod att han återigen narrats intränga i andras hemligheter och avtvinga en olycklig den förödmjukande bekännelsen om en dålig affärsställning. Men han fann sig hastigt och kastade åt sidan:

— Kan du inte låna av en bonde?

— Jag, låna av en bonde? Nej, min vän, sådan är icke min ställning. Ser du, första året gjorde jag mig gemen, och måste dricka och äta med dem; men så gick respekten bort, i synnerhet som jag lånte pängar av dem till mina Uppsalaskulder. När jag drog mig tillbaka, började de hata mig. Jag blev ensam; jag har ingen att tala vid, ingenting att göra. Jag får inte fiska, inte jaga, inte sköta jord. Läsa kan jag inte, för då somnar jag. Jag är dömd att göra ingenting, utom om söndan! Jag torkar bort, jag förstenas under det jag sover; jag sover hela natten, tolv timmar, från åtta till åtta, och jag sover frukost, sover middag, sover och sover. Om du visste vilket liv detta är! Det är skendöd! — Själavård ville de inte ha, och de som råka i sorg och nöd gå till läsarne. Jag önskar ibland jag vore läsare själv; men då skall man tro, och det kan jag inte! — Anders Borg, i Herrans namn, hjälp mig härifrån eller jag dör! — Jag har inte talat på åtta dar, och nu har jag till råga på eländet fått en process. Det gick en bonde och stal ved på prästgårdsskogen; jag såg det själv och anmälde det för prosten. Nu är jag stämd för ärekränkning, emedan jag icke kan bevisa att jag sett honom stjäla. Tjuven går fri, och jag kan få ryka in; jag som icke har stulit skog. Bönderna kallar det att jag skvallrat; det säger de om länsman också, när han anger dem, och det var en bov häromdan, som ville stämma domarn för ärekränkning, emedan han dömt på fjärdingsmans angivelse som är full bevisning. Vad ska jag ta mig till? Om jag blir avskedad, kan jag icke få anställning som för detta prästman.

Han skulle aldrig ha slutat tala, om han icke fallit i gråt. Och Anders Borg glömde sina bekymmer för detta bottenlösa elände. Men som han icke visste vad han skulle säga, fortsatte adjunkten överlycklig att få höra sin röst och beklaga sig.

— Vad ska de med präster att göra? Kan de inte göra som judarne och låta en av församlingens äldste läsa ur en postilla på söndan — jag skriver av postillor jag som alla andra präster. Kan inte förståndiga, redliga män läsa i jorden och döpa?

— Babtisterna döper ju, och läsarne utdela nattvarden, under det de sköta sina yrken som apostlarne! Vet du, religionen som yrke och födkrok är något galet. Och det där att ligga vid universitetet och supa, lära sig spetsfundigheter och teologiska hårklyverier, det tar bort all religiositet! Nu ska prästerna exercera i kasärnen också, tvingas att sjunga svinaktiga visor, höra på nattliga samtal mellan gardister, det är att göra slut på hela brödkyrkan!

Här skevade samtalet, ty Anders hyste för litet intresse för kyrkan, att kunna beklaga dess fall; dessutom vaknade hans egen självbevarelsedrift, så att han under sista delen av samtalet hunnit tänka ut var han nu skulle ta sin tia. Därför reste han sig hastigt och tog avsked med det enda uppmuntrans ord han kunde finna:

— Gaska opp dig, gamle gosse! Kom in åt land och hälsa på oss, så ska vi ruska opp dig.