Adjunkten såg på sin vän som på en främmande, ty han var gäckad i sina förhoppningar att finna deltagande. Han tog dock på sig en skinnmössa för att följa till stranden; och han fägnade som en hund, talade alltjämt, men nu om bagateller, om vädret och fisket, om isgången och farorna på sjön, men allt för döva öron.
När Anders Borg kavat sig över isrännan och satt i slädan, höll han norrut; men erinrande sig prästen på stranden, vände han sig om, och nu såg han den övergivnes mössa svänga till avsked.
Det klack i honom, men på samma gång erfor han den förtvivlades tröst, då han får se en människa, som är ännu mer förtvivlad.
— Utan hem, utan vänner, med ruin och fängelse framför sig! tänkte han. Det är synd om honom, men var ska jag ta en tia ifrån?
Denna fråga hade han dock besvarat i sitt sinne, då han styrde norrut över fjärden, ty där bodde den gamle operasångaren, som led på världen dragit sig undan med sin pension och sin hustru till en gård, som han arrenderat utan jord, men med jakt- och fiskrätt.
En mil efter häst är drygt, men den gick den också, och Anders Borg var åtminstone säker på ett gott glas och ett vänligt mottagande, hur det sen kunde gå med tian.
På farstubron stod den gamle sångaren med sin bössa och en stövare. Han kom från en harpromenad, naturligtvis utan att ha fått något, och han blev mycket glad få se en människa, ty han bodde i ödemarken utan granne på en halv mil.
Medan Anders Borg rustade med fotsacken, klappade sångaren den löddriga hästen på nosen och sade:
— Det var en bra slädtravare du har, Anders.
— Vill du köpa’n? frågade Borg bara för att säga något.