— Det skall du få! Alltså avgjort!
Anders var räddad, nerskuren, uppdragen; och efter ett glas i pälsen, befann han sig på hemvägen, då dagen led mot slutet, sittande på en sparkstötting skjuten av skogvaktarn, som gick bakom på skridskor.
När han i skymningen nalkades hemmet, såg han hela huset upplyst, och han tänkte på den stackars hustrun, som säkert blivit överraskad av främmande och ingenting hade att bjuda på.
För att icke komma olägligt gick han gångstigen upp och förbi isupplaget, där hans gårdsdogg låg blodig och sargad av två ulmerdoggar från herrgårn, vilka nu kalasade på den döda kon, under det rätte ägaren fick se på.
Anders gick in köksvägen och sökte upp sängkammaren för att klä om sig. Där satt hans hustru och grät.
— Vad har hänt? Vem är här? Varför går du ifrån gästerna? störtade frågorna över den gråtande, som svarade i yttersta förtvivlan:
— Din far är här, och ämnar stanna hos oss …
— Jag kan inte föda honom!
— Han säger, att du är skyldig honom en större summa …
— Vad skall han här att göra?