— Han kan icke bo hemma längre, ty hans skilsmässoprocess skall börja, med inställelse för kyrkorådet.
— Å, Herre Gud …
— Det är rysligt! Det är rysligt!
Anders gjorde sig i ordning efter den äventyrliga färden för att gå in till fadren och mottaga förtroenden, som han icke begärde. Men han lugnade först sin hustru med att lägga fram två femtikronorssedlar på toalettbordet; den tredje behöll han i fickan, ty det eviga trasslet och nöden hade gjort honom dolsk även mot sin bästa vän.
ÅTTONDE KAPITLET.
Nittio-talet.
(Fin de Siècle.)
Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i havet, den som alla andra floder. Den naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen frukt mer; många togo metoden för själva sanningen och höllo envist fast i den murkna plankan, när den gick till botten. Andra, som hade växt i viljan, sökte nya farkoster för att komma vidare. De skiljdes från perioden med saknad visserligen, ty denna förvildning, detta indianliv hade varit uppfriskande som skolgossens rövarliv under sommarlovet; detta ensidiga ljus på världen och människorna gav skarp relief, satte tingen och händelserna i Rembrandtsbelysning; denna nyvärdering av gamla föremål medförde bokstavligen en ny världsåskådning, som icke såg på långt håll, men skarpt på nära håll. Det var den mikroskopiska metoden. Men den som arbetat med mikroskopi känner alltför väl, att man kan se celler och kärl, där det bara är luftblåsor, och att dammkornet kan bli föremål för en vilseledande demonstrering av ett obefintligt organ. Det var då, 1889, som världen fick två nya tänkare eller profeter, Langbehn, författare till Rembrandt als Erzieher, och Nietzsche, huvudsakligen författaren till Jenseits von Gut und Böse. Så stora differenser än förelågo mellan dessa två, vilka kunna synas som diametrala motsättningar, så hade de dock en gemensam tangent, och det var deras reaktion mot mikroskopismen. Langbehn är makroskopist framför allt. Vad Rembrandt har med hans bok att göra, det har ingen människa begripit, och ehuruväl man tyckte sig vilja vederlägga varenda punkt i hela verket, öppnades dock nya perspektiv bakom fakta, och naturvetenskapen, som höll på att dö i detaljisternas händer, fick nytt liv.
Langbehn, med vilken århundradet skulle sluta, är egentligen en återuppstånden Kant, med vilken århundradet börjat, och båda söka räddningen i postulat och imperativ, då omdömeskraften och rena förnuftet icke visat sig äga förmågan lösa världsgåtorna eller giva individen den styrsel, som behöves för att hålla god gång i öppen sjö. Både Darwin och Hæckel hade förut, ehuru förgäves, reserverat sig mot de snabba konsekvenserna, man dragit ur deras arthärledning i och för etikens lösgörande, och Langbehn reagerar mot den naturalistiska psykologien, som förnedrats till veterinärvetenskap. När naturalisterna sade: Låtom oss vara människor! så menade de: Låtom oss vara djur! Själva teologien eller läran om Gud härleddes från zoologin. Djurets fruktan för det okända och vildens förväxling av drömmen med verkligheten, se där religionens ursprung!
Vad skulle man då tro om en värld, där människorna dött som martyrer för en osanning? Vad skulle man tänka om det stundande, då det förgångna uppgavs vara lögn? Adertonhundra års kristendom, som en vacker dag befanns vara ett misstag? Det var för galet, och ett skott för pannan vore det enda och sista!
Framför revolvern stod nu mänskligheten och såg ingen räddning.
Då kom den andra profeten, Nietzsche, och förklarade först, att det onda var gott och det goda ont, sedan, att gott och ont icke existerade. Det var brottets apologi, brottslingsmoralen, som i Oscar Wildes perversitet fann sitt ampraste uttryck. Hade Langbehn genom sina negativbilder ofrivilligt framhävt ljussidorna hos naturalismen, så drev Nietzsche densamma ut i karrikatyrer, som framhöll dess fel.