I Paris hade samtidigt vaknat en känsla av det otillräckliga i positivismen, och det började dugga tidningsartiklar med rubriker: Här sökes en religion; I tjänst åstundas: en profet; Åstundas hyra: en allmännelig, tidsenlig kyrka.
Själva Zola börjar vakna; och han, som sutit åskådare, lugn, känslolös, reser för att se sig om efter en religion. I Lourdes finner han den icke, då hans läkare »förklarat» underverken, icke som bedrägeri, det var för gammalt, utan som hypnos. Då far han till Rom, icke utan illusioner att kunna modernisera kristendomen och få till stånd en tidsenlig kompromiss mellan vetenskap och religion. Men lyckas icke. Senare söker han som en fanatisk troende sin religion i mänsklighetens framåtskridande genom vetenskapen och arbetet till rättvisa och sanning, samt slutar i Cabets paradisiska Ikarien, där lammen leka med lejon och skogens fåglar spisa vid falanstèrens fulla bord, där inga fattiga finns.
Zola växte, ifrån det sterila zoologiska tvivlet, till tron på framåtskridandet mot lycka och dygd (det var ett nytt ord). Men många hans lärjungar stannade i växten och fortsatte tjaggla med det utnötta programmet, som nu blivit satt för positiv.
Zola slutade således som idealist i ordets rätta bemärkelse, och ehuruväl han hatade och bekämpade de religiösa formerna, särskilt den romerska, så var han religiös, troende på sitt sätt.
Men nittiotalets franska ungdom hade icke känt Zola, ville icke känna honom, icke ha med honom att göra. De hade en helt annan lärare och profet, och det var Joséphin Péladan.
Det är ofattligt att våra litteraturhistorici på stat och med lön för att följa samtidens litteratur aldrig nämna den märkvärdiga företeelsen Péladan utan med ett löje i förbigående, under det de hålla föreläsningar om hans tyska epigoner. Man frågar sig om det är okunnighet om hans tillvaro; eller är det Péladans öde att aldrig nå denna liderliga popularitet, som vanligen slutar med vulgarisering, hopens ledsnad på idolen, storhetens fall och slängande på sophögen?
Redan 1884, alltså när Zola endast nått fram till au Bonheur des Dames, börjar Péladans verksamhet med första volymen av hans cykel La Décadence Latine — kallad Le vice Suprême.
Under de tjugo åren, som sedan dess förflutit, har han utgivit fjorton romaner, förutom dramer och filosofiska arbeten, sammanlagt trettiåtta volymer. De fjorton romanerna gå parallellt med Zolas, men under det denne i Rougoncykeln skildrar andra kejsardömet, målar Péladan sin samtid, tredje republiken. Finis Latinorum är hans motto, och han tror att latinarne skola förgås; han förutsäger deras undergång, skildrar som en Juvenalis allt elände i det moderna Paris; med samma oförskräckthet som Zola och med lika naiv oblyghet. Hans materiel av upplevat och sett är oerhört, men hans stil brinnande av nitälskan; han dyker ner i gyttjan, men kommer alltid upp igen, klipper med vingarne och höjer sig mot skyn.
Hans mest lysande roman är L’Initiation sentimentale, en bok om kärleken i alla arter, tonarter och avarter, där han lyfter av taken på alla slags hus och visar innanmätet av Paris. Det är en fruktansvärd bok, rik, stor, och skön trots allt det fula han visar fram.
Samme man har vågat ett storverk och lyckats! Han har tilldiktat till Äschylos’ Prometheus de två delar av trilogin, som förkommit; och om de icke fullt stå i ton, så beror det av deras rikare och djupare innehåll, åtminstone synes det så för den som icke tror på antikens oupphinnelighet. Det vore ju bedrövligt om icke världen gått framåt och fört tankeliv och uttrycksmedel med sig framåt.