Péladan är ingen nationalist eller revanche-man; han är världsborgare och har i Frankrike infört Wagner trots patrioternas motstånd; och knappast har någon tysk fått sin Wagner så gigantisk som Péladan sin.
För den moderna konsten har han strävat genom sina utställningar, och allt vad symbolism heter har han startat.
Vad felas med mannen, efter som han ej nått utom sina kretsar? — Ja, han var alltför bildad, för att bli fattad av alla; han var kristen som en korsfarare, och det låg emot honom hos hedningarne, han nagelfor med tredje republikens chequard’er och panamister.
Péladans inflytande är oberäkneligt stort, men han verkar icke direkt, utan genom sina disciplar. Man citerar honom icke, men man hämtar ur hans tråg; hans person gavs till spillo, och den föll på hans pipkragar liksom Kierkegaards på det gröna paraplyt; men han lever som en ropandes röst, den där införde germanisk bildning i sitt land, och öppnade dess slutna portar för Europa.
*
Människoanden vaknade ur sin isolering och kände krafterna upphöra, när den avbrutit kontakten med Jenseits. Detta sökande efter förbindelse med det immateriella var ett utmärkande drag för nittiotalet. Sedan nämligen Hæckel uppställt sitt Systema Naturæ eller Skapelsens Stamtavla på 80-talet, var det slut med naturvetenskapen, icke en ny upptäckt gjordes av vikt; Serumterapien väckte det största alarmet, men det befanns falskt; sedan var det bara knåp på alla håll, små utvecklingar av gamla teser och mycket hallå på falska spår. Naturvetenskapen var faktiskt bankrutt. Samtidens kraftkälla, elektriciteten, ingick i industrien genom den olärde Edison, som utförde ljuset och gav fonografen; telefonen var Bells uppfinning från 60-talet; så att den härskande darwinismen aldrig hade några epokgörande följder för samtidens kulturella liv, icke ens inom kemien, där Mendelejeffs periodiska system står som en gravvård på systematikens döds-åker.
Det var då man upptäckte sig vara på villospår och vände om för att vid korsvägen finna en ny stråt. Man hade samlat fenomen och fakta men kunde ingenting förklara; förklara var ju att finna det som låg bakom fenomenet, och när man märkte att det som låg bakom befann sig på »andra sidan», så sökte man helt logiskt Jenseits. Detta var mystiken, som då lät tala om sig. Och det var då som Swedenborg steg upp efter hundraårig gravsömn. Han kom igen på många vägar. Genom Balzac, som åter började läsas i en gottköpsupplaga, där man i Swedenborgs nièce Séraphita återfann spår av Nietzsches Übermensch och Péladans androgyn. Pariserockultisterna återupptäckte Swedenborg och Böhme genom forskningar i Eliphas Levi och Saint Martin; teosoferna spårade honom i Blawatskys Hemliga lära. Men den starkaste handräckningen åt mysticismen var Berthelots utgivande av alkemiens historia. Denne positivist, som arbetat med kolvätenas syntes, gick här ett ärende åt mysticismen som han icke anat. Om man nämligen i få ord vill angiva skillnaden mellan alkemin och kemin, så kan man säga, att alkemin trodde på grundämnenas förmåga att övergå i varandra (transmutationen) men nyare kemin icke. Nu hade Berthelot under arbetets gång visat en tilltagande sympati för alkemisterna, vilket stärkte de klentrognes mod att forska vidare. Samtidigt hade Crookes i »Grundämnenas uppkomst» uttalat som sin mening, att de »enkla ämnena» uppstått och utvecklats ur varandra. Lockeyer hade inför Franska Institutet framlagt sina misstankar, att fosforn var ett sammansatt ämne, emedan det ägde två spektra. Allt detta stod ju i samklang med den rådande monismen eller alltets enhet och skulle följdriktigt ha varit samtidens åsikt, men inkonsekvent nog vidhöll man meningen om grundämnenas speciella oföränderliga natur, vilket var en ofrivillig handräckning åt den förkastade läran om särskilda skapelseakter.
Berzelius hade dock ännu 1835 ställt upp den viktiga frågan: »Äro metallerna enkla ämnen?» och i sitt svar därpå uttalat dessa avgörande ord: »En kropp, som jag ordnat in bland metallerna, är ammonium, vilken består av kväve och väte; och dess metallisering medelst elektricitet synes tillåta tanken på en sammansatt metall … Det som gör de andra metallernas enkla tillstånd tvivelaktigt är, att de synas uppstå i organiska naturen ur ämnen, som icke hålla ett spår av dessa metaller.»
Nåväl, i samma ögonblick metallerna icke voro enkla, kunde de övergå i varandra, och den självklara följdsatsen härav framgick befallande oemotståndlig: Man kan göra guld!
Och nästa följdsats blev: Man har alltid »gjort» guld ur svavelkis, när man trott sig ha utdragit det. Vilket förklarar Gahns iakttagelse, att nästan all svavelkis håller guld.