Och så gick han.
Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och de två unga människorna stodo där, icke som kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och talade med nya stämmor, nya ord, de vandrade hand i hand, som små barn under skälvande träd, och när de mötte människor, blygdes de icke, utan voro stolta som unga gudar, och de tyckte alla böjde sig och hälsade dem med vördnad.
*
Detta var sommaren 1890. Följande året gick på samma sätt under läsning på examen och planeringar för framtiden. Föräldrarne ville gärna föra in samtalet på giftermål, men de unga svarade intet. Ibland väckte denna tystnad oro. Brutna förlovningar voro så vanliga, men otrevliga; man hade tänkt sig som släktingar, blandat intressen, tagit förskott på känslor och kanske rört ihop materiella värden.
Fru Brita var mera lugn än Gustav.
— Låt dem hållas; det där få vi inte lägga oss i.
Så kom julferierna 92. Då hade fru Brita utan att höra sin man inbjudit fästmannen att bo hos dem på Storö. Gustav hade fallit i raseri, men inför ett fullbordat faktum måste han böja sig.
Julen hade gått och det var en av årets sista dagar.
Det var grått och dåsigt, och Gustav Borg ville ha ett parti bräde. Till den ändan gick han upp i tornrummet att söka sin måg. När han fann nyckeln urtagen, knackade han. Ingen öppnade, men han hörde två röster, som viskande uttalade orden »tyst».
Då förstod han, och gick ner att söka upp sin hustru. Som han väl visste huru snällt hon kunde svara på tal, gjorde han i tankarne ett urval av frågor, mera i påstående form, ty det var svårare komma undan en beskyllning än avfärda en fråga med nej eller ja. Han slog alltså ner som en blixt i fru Britas skrivkök, och slungade ut: