Då framträdde med ens fader Borg, redaktören, och skälvande fick han endast fram de sedvanliga orden:

— Är herrskapet förlovade?

Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala först:

— Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och reste sig, långsamt, men han betraktade Esters ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel, blyghet och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte i ett slag arten av deras intimitet. Därför fortfor han, men i ändrad ton:

— Det beror för övrigt på Ester.

Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande, och fadren hade ofrivilligt tänt den gnista, som ännu straxt förut icke var född.

— Efter som Max kan tänka sig möjligheten, och …

Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens armar som om hon där ville dölja de känslor hon själv blygdes för.

Det var länge sen Gustav Borg varit med om dylikt, och när han hade Ester i sin famn, erfor han som om hon åter vore barn, och hans faderliga känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand han fattade.

— Lycka till då, sade han, och röck upp sin manlighet. Nu lämnar jag er, men jag väntar se herrskapet i mitt hem till middan.