— Jag trodde du var kvar och dansade med den sköna!
— Nej tack! Det var en sån där som skulle ha drag efter sig; en kokett kokott! Hon lade an på mig för att få sjöoffcern, och så tog hon sjöoffcern för att plåga postmästarn, och att hon skulle sluta med aptekarn förutsåg man.
— Såå? invände Ester, hon kallades redan grevinnan.
— Jaså, hon stal mig? Hon såg så ut, och den slutar nog med hundbröllop.
— Va ä de?
— Ska vi ta i land och se på soluppgången?
De togo iland; och när orsaken till Esters sorg var upphävd, så föll hon ner i sitt gamla vanliga humör, med en stilla indolent skepsis, och utan aning om erotik.
Och så foro de hem i soluppgången!
*
Greve Max stannade åtta dagar på Storö hotell, och under hela tiden umgicks han förtroligt med Ester. De seglade och promenerade, men gingo aldrig i societeten; deras förhållande var oförändrat, med den lilla skillnaden att Ester började vårda sitt yttre, antog med den kvinnliga dräkten kvinnliga fasoner, och röjde vissa drag av en vild, sund skönhet. Föräldrarne sade ingenting, ty de visste att här hjälpte ingenting. Men en afton — en afton hade de unga gått långt ut i skogen för att se på havet. Hon hade satt sig på en häll, och han hade sträckt ut sig invid hennes sida. Det såg mera intimt ut än det var, i synnerhet som han just fattat hennes hand och frågat varifrån hon fått den ringen hon bar.