När hon icke kunde somna, gick hon ut; kom ner till stranden och tog en båt; satte sig vid årorna och höll ut på fjärden mot ett litet skär, som brukade vara hennes mål.
Men hon måste förbi societetshuset, och där ljöd ännu musiken; de bleknade ljusen lyste genom fönstren. Hon ville fly, men drogs dit som om strömmen satte henne. Då tog hon ett årtag och vände rätt ut mot sista udden så att hon fick landet bakom ryggen, och så styrde hon utåt.
Men pianomusiken följde henne med den svaga landvinden. Och hon tvangs att sätta årorna i valsens takt, ett, två, tre, vilket kändes som om hon kommenderades därinnifrån, därbortifrån, där deras kroppar rörde sig i samma rytm. Då vände hon igen i annan riktning, men hon kom inte ifrån det, kom icke ut ur denna trollkrets. Plötsligen avstannade valsen, och det blev en stunds tystnad, endast störd av måsar och vågskvalp. Men så började tystnaden höras, och i sitt minne hörde hon nocturnen, förnam den snarare, såsom man kan erinra musik inom sig. Dock, detta var ju verkliga ljud, g-dur, klingande som moll; det var hans anslag, hans spelsätt! Vilket förräderi! Han spelade deras Chopin för henne, drog henne in under deras täcke, de en gång gömt sig i!
Nu flydde hon på allvar rätt ut till havs, och sökte med årornas buller nedtysta musiken; vattnets forsande om fören hjälpte på, och hon var slutligen utom hörhåll, när hon gick förbi ett litet skär med en tall på. Men då, när hon saktade farten, och lade upp, hörde hon årors svaga ljud i tullarne bakifrån skäret. I nästa ögonblick sköt den skarpa fören av en vit snipa fram över den låga hällen, ett huvud syntes, och greven vid årorna trädde fram.
— Är det Ester? frågade han helt lugnt.
Flickan svarade, utan tecken av förvåning.
— Ja, och är du här?
Det hon trodde ha bakom sig, var framför; strömväxlingen skedde så snabbt, att hon genast fungerade normalt.
— Det var en skräcklig séance därinne! fortfor greven.
Nu först kom Ester tillbaka i den tillryggalagda pinsamma stämningen: