Efter en lång vinter i Uppsala blev det vår igen, och Ester kom hem till föräldrarne. Storö hade utbildat sig till badort och fått societetshus; dit kommo mångahanda folk, kutterseglare, sommargäster. Och Ester måste gå klädd som dam, vilket föreföll henne högst kuriöst; särskilt fann hon det vita som att gå ikring i sina sängkläder, påminnande om lakan och örngått, menade hon. Allt satt illa på henne, tog sig inte ut, och när hon visste det, höll hon sig undan. Men fru Brita tvang henne gå ner på societeten, ty hon fick icke glömma att hon var kvinna. Dessa stunder voro hennes bittraste när det var dans. Då kunde hon sitta vid väggen och vänta bli uppbjuden i timmar, men det kom ingen herre: och kom det verkligen någon, så såg hon medlidandet med den fula flickan, och det kränkte henne i det innersta. Då uteblev hon och gick till skogs, for ut till sjös, men skickades åter till danssalen vid nästa tillfälle. Denna utställning av hennes kvinnlighet, denna tävlan i en ojämn, ovärdig kamp slet sönder henne, och hon bannade över det grymma nöjet, där de av naturen vanlottade skulle märkas offentligt.
Det var en sådan dansafton på försommaren. Föräldrarne sutto i direktionen, och Ester hade av hänsyn för dem och även med åtanke av det välgörande ändamålet gått med. Men hon hade icke gått in, utan tagit plats på verandan, där hon såg paren tåga förbi, förbi. Värsta pinan för henne var att dölja sitt ansiktes uttryck av missräkning och grämelse, och detta våld gav henne miner av vildhet och trots.
Som hon satt där, kom en medicinare från Uppsala, något munter från en kutter:
— Nej, si Pelle, undslapp det honom. Är Saul också bland profeterna? Inte går du väl på såna härna utställningar av reproduktionsdjur?
Ester blev svarslös, och kamraten gick in, utan att bjuda opp henne. Detta att han icke satte i fråga det hon skulle vilja dansa, kränkte henne på ett särskilt sätt, trots det artiga i mannens tvetydiga yttrande, då han höll henne för god för detta spektakel.
Efter en stund syntes unge greven från Uppsala förande balens drottning, ortens skönhet, vilken hängde på hans arm och drack hans blickar. Ester såg dem inträda i salen, dansa, och därpå konversera. Alla badgästerna följde de två med menande blickar, och en äldre dam, som kom ut ur salen, hördes yttra:
— Den där skall bli grevinna! Lycka till; en greve, vars far är kassör och vilken själv är socialist, det är ett fint parti.
— Men han ser bra ut! svarade den andra damen.
Ester hade hört; och när hon nu såg detta nya uttryck i grevens ansikte, som återstrålade den unga skönhetens, då blev det mörkt inom henne, och hon förstod varför hon aldrig sett hans ansikte få denna glans i hennes närvaro.
Hon gick direkt hem och satte sig på sin kammare. Det var natt men ljust, och enstaka toner från societetsmusiken trängde fram till henne. Då kom hon att erinra Chopins nocturne, som han spelat för henne i den sällsamma societeten där i Uppsala. Med sitt kalla, nyktra temperament, hade hon trott sig stå över sådana barnsliga känslor som erotik, men nu var hon fast, det fanns intet tvivel. Och där satt hon och grät, av smärta över att vara försmådd.