Här avbröts talaren av Ester, som blivit upprörd:
— Varför säger du han var?
Läkarn syntes åtra sig, men det var för sent:
— Jag säger var, därför att han är icke mer. — Det visste jag för en stund sedan.
— Är han död?
— Ja!
Det blev tyst, och de tre ansikten blevo vita. Ingen ville säga något banalt inför den stora gåtan. Men de reste sig, och gingo in i tältet för att ta avsked.
Morgonen hade grytt och lyktan var slocknad.
Tältduken var utifrån svagt rosenfärgad, och den döde låg med huvudet kastat bakut, munnen öppen som i extas, och ögonen riktade uppåt; hela ansiktet strålade av hänryckning, som om han sett något övermåttan skönt, sina drömmars land kanske.
*