— Här är min roll utspelad, råkade druiden vilsesäga sig.
— Du sade’t; din roll! fortfor den döende. Kom ihåg världsbegärets rörelser i eder, som du predikat för ungdomen, tänk på hela »det inre sinnets frihet från världens tjusning» när världen nästa gång skall tjusa dig, hovpredikant! »Ve den som dukar under i denna strid och sträcker vapen», Principiis obsta! Du känner ungdomens frestelser, gamle, men du känner icke ålderdomens, när världslig ära och utmärkelse lockar dig till avfall, din dag kommer, då du skall tre resor förneka din frälsare, Petrus, då du skall narras att lovtala antikrist, som med sina kringsmygande läror ursäktade synden, då Gud skall slå dig med blindhet att du skall ävlas intaga dens tronstol, som stungit vår frälsare i hälen! Pass på! när den dagen kommer, och tänk då på mig, som icke finns mer …
Här slocknade den sjukes röst och han sjönk tillbaka på kudden i en slummer.
Hovpredikanten, ty så hade han nu skiftat hamn, och han hade många, blev nu hög, vid tanken på sin värdighet, vilken måste iakttagas inför den studerande ungdom, som åhört den läxa han fått; och liksom han överlämnade målet åt vederbörande läkare, hälsade han avsked med handen och kastade en fras:
— Doktorn ser till att han får sova.
Därpå utvecklades molngubben på tälttaket och blev fruktansvärt stor, en jättes huvud, urtidsmänniskans, som kastade sten på kyrkor, inte tålde ringklockor och fasade för lukten av kristet blod. Så krympte resen ihop, och kröp ut genom tältluckan.
Nattbrisen från slätten ristade de stora lönnarne, som susade och risslade likt en bäck i småstenar; tältduken gick i små vågor och lyktans fyra hörnstolpar kastade sin skuggbild som en bur, i vilken den sjuke visade sig med det vita ansiktet uttryckande den oändliga smärta den människa erfar, vilken anser sig lida oförtjänt.
— Han sover utan morfin, sade underläkaren, efter att ha undersökt pulsen.
De tre unga människorna gingo ut, och satte sig under lönnen vid whiskybordet. Månen hade sänkt sig, och lyste vitt på tälten; ett läger slaget åt sårade och döende.
— Ja, gossar, började underläkarn, blir ni kloka på den professorn? Nu är jag som teosof och martinist böjd att antaga, det någon främmande själ tidigt satt sig som en ymp på denna vildstam, och lever vidare parasitiskt på honom. Denna storinkvisitor är i botten en annan än han synes; om jag finge raka och klippa honom, skulle ni troligen få se en typ ur Lombrosos album: jag menar att han är en ond människa, som kommit till medvetande om sin ondska, och därför fått denna påle i köttet, som kallas religion; eller han har själv lagt sig stången i munnen, för att icke bitas. Har ni inte märkt att goda människor aldrig äro läsare? och att läsare alltid verka elaka på oss vanliga syndare? Jag var läsare då jag var ung, och jag tog emot religionen som ilskna hundars spikhalsband. Utan min ungdoms stränga religion hade jag varit en omänniska, ty jag var icke snäll av naturen. Läseriet är ett sinnets tillstånd, som infinner sig eller uteblir; det är således idiotiskt att hata eller förebrå en människa för hennes sinnesförfattning; läseriet är ett penitenstillstånd, en strävan till uppfostran åt übermensch till; misslyckas ju ofta, och därför synas läsarne vara hycklare, men äro det icke; en religiös människa är alltid en bit sämre än andra, emedan hon behöver gisslet, och en bit bättre än andra, därför att hon begagnar gisslet. Tänk er en Oftedal utan religion? Det hade varit en Caligula sannolikt; nu blev han bara en liten Ludvig XV; det är alltid något vunnet. Vad Axels bekännelse angår, så vet jag att den är sann, och det var pinsamt höra den gamle göra honom till ljugare, men han förstod väl inte bättre, ty han har väl aldrig levat livet. Och det är den stora frågan, ser ni, om man skall gå igenom det eller gå utomkring smörjan. Jag vet intet; somliga dyker ett tag och simmar vidare; andra stannar på botten. Det tycks vara förutbestämt för varje särskild, och Axels gnosticism, som han fått av Stagnelius, synes ha givit honom en trang att ödelägga det materiella underlaget för att lösgöra det andliga. Om religionen är i stort taget anknytning med det ovan, så var Axel religiös, ty han befann sig alltid stadd på flykt, sökte alltid bakom fenomenet, tog livet som något provisoriskt, övergående, ett gästspel i förbifarten, led av tillvaron, och längtade hem. Han var ingen ond människa, snarare motsatsen …