— Vänta lite, så skall jag säga alltihop i dess sammanhang, och mina vänner här skola vara mina vittnen. — — —
Här hostade han, och hans viskande röst återfick sin klang, när han reste sig i sittande ställning.
— Jag var tolv år, då min manbarhet visade sig. Av fullt oförstånd, på lek, blev jag narrad av en äldre kamrat, vilken jag sedan bannade över som min ungdoms förförare, och ganska långt fram i tiden, då jag återsåg honom och han namngav sin förförare. Nåväl, jag blev skrämd av en bok, som höll på att bringa mig på dårhuset av fruktan för de eviga straffen. Jag blev läsare, och trodde jag skulle få frid; men det sinnestillstånd, som religionen medförde, vill jag kalla osaligheten; allting blev svart omkring mig, värld och människor, och det värsta var med askesen och plågeriet. — Jag låg på bara sängbotten med salgjordarne som skuro in i min kropp, och jag frös under blotta lakanet; jag gjorde aftonbön på kaklugnsstenarne; jag svalt mig; jag förödmjukade mig för människorna, så att jag gick ner i rännstenen, väjande för var och en, emedan jag ansåg mig sämre än alla andra och icke värdig att gå på trottoaren. När jag nu övervunnit mig själv, så överfölls jag i sömnen av drömmarne; och det nya oförklarliga skrämde mig, så att jag icke vågade sova; den heliga sömnen var mig vänd i förbannelse; men min själ var ren, ty jag diktade endast vackert, det vet ni alla, som läst mina ungdomsdikter. Då jag nu såg att den goda viljan, alla ansträngningar voro förgäves, och då jag trodde att mitt liv skulle flyta bort, då jag fann att mina böner till Gud endast besvarades med gäckeri, då trodde jag mig vara i helvetet, och att Gud vänt mig ryggen. Då kom jag att läsa Stagnelius, och fick av honom ett slags förklaring på eländet. Själen var nedkastad i kroppens fängelse, och kunde endast hålla sig fri genom att då och då vräka ett stycke kött åt djuret, i form av offer. Jag gjorde så — — — och var gång jag gjort så, har min själ lättat ankaret och jag har flygit över träsken. Men så snart jag återföll i askesen, sysslade mina tankar endast med sensuella ting, liksom den hungrige alltid tänker på mat. Så fick jag denna sjukdom! — Då frågas, varför icke alla få den; och varför de icke angripas först, som driva otukten likt en sport, vilket jag icke gjort. Svara på det! Läkarne säga att somliga individer äro immuna, emedan deras föräldrar burit på giftet …
Nu reste sig gubben i vrede och slängde druidhuvudet:
— Har du kallat på mig för att jag skall sitta och höra på sånt här svineri?
— Ja, gubbe, du skall höra på mig, skrek den lille mannen i sängen; och han fattade i det vita skägget som om han ville rycka dän ett lösskägg. Du skall höra på mig, du skall veta innan du dömer. Du skall veta, att mina känslor höllo på att gå avvägar när jag med återhållsamhet sökte bli fri från helvetesbranden; du skall veta att jag befalldes av min fars husläkare söka opp kvinnor, och att det skedde med min fars vilja och vetskap.
— Det ljuger du, svarade människooffraren.
— Å, vet skäms! Vet hut! Du gamle, som har sovit i äkta säng med en kvinna den du älskat, en lycka, som aldrig beskäres en ung man, emedan han saknar brödet: du skulle beklaga, du skulle trösta, men du har bara stenar och ormar där du skulle ge bröd och fisk.
Gubben tog åt boken på nattduksbordet, och när han såg Andersens sagor, lade han den tillbaka med en liten överseende min av missräkning.
— Ja, fnys åt sagorna, men läs den om prästens elaka drömmar när han predikat eviga straffen. Känner du den?