— Morfin biter inte på mig; nej, jag vill vara vaken och tala; jag vill höra min röst så länge den hörs!
Nu visade sig i tältdörren ett vitt gubbhuvud, som icke var av det vanliga slaget. Det var icke Paulushuvudet, icke Petrus heller, men något av varje. Framifrån lyste välvilja, undergivenhet under ödet, kristlig ödmjukhet; men i profil visade sig en druid, en Odins präst, som letade efter flintkniven för att tälja ut hjärtat ur fångarne. Man kom att tänka på Uppsala högar, på Odinslunds trädgrenar, där de slaktade skulle hänga som offer åt den oförsonlige försonaren.
Men Axel E., som såg den gamles kolossala silhuett genom lyktskenet kastad på tältduken, fann honom där tecknad som en molngubbe man ser efter åskväder, något av Zeus eller Moses, och han blev ofrivilligt imponerad, liksom alla vilka kommo i närheten av denna ungdomens biktfader.
— Nå, min kära Axel, började den gamle, hur har du det nu?
— Det är nog dåligt, farbror, svarade Axel E., som redan ångrade, att han i sin svaghet frammanat denne robyste kämpe.
— Hur är det med din själ, då?
— Ja, si farbror, det är den jag har legat och tänkt på i dessa nittio dagar, men jag kommer icke till klarhet.
— Inte det? Inte det? Har du inte kommit till medvetande om din skuld?
— Nej, det har jag inte. Att jag är en syndare, det vet jag, eftersom vi äro födda i synd; och efter vi alla äro syndare, så är jag intet undantag som behöver bekänna mina synder inför en annan syndare, vilken vore lika skyldig bikta sig inför mig, då vi ju äro syskon …
— Du är fjärran ännu, min gosse …