— Ja, gossar, viskade han, nu slocknar jag; ögat mister sitt ljus, örat sitt ljud och rösten sin klang.
Nu hostade han, hemskt, ty han hade stryplungsot.
— Men ser ni, ännu är det ingen fara, ty pulsen går ned till 38 grader om nätterna, och nätterna är värst. Nog vore det skada i alla fall, om jag nu skulle gå bort, då jag är rengjord från tobak och sprit och allt annat. Jag känner mig som tvättad invärtes. Ja, det är ruskigt att leva. — Hör ni, den här Efraim är en konstig karl. Han skrev ett brev till mig från Norrbotten och börjar så här: Om detta brev ännu träffar dig i livet. — Inte skriver man så till en sjuk människa. Ja, livet! Vet ni vad det värsta är som jag upplevat? Sitt ner ska ni få höra! … Ester minns den där flickan med röda håret, ja! som jag skulle gifta mig med. Jo, vi for över till Petersburg, och efter första lyckotiden kom ledsnaden. Vet ni vad ledsnaden på tu man hand är? Ensam kan det vara svårt; det är dock uppbyggligt; men på tu man hand det är fasansfullt, det är döden; man är bunden vid varann, men man hatar varann, så gränslöst, därför att man binder varann. Nåväl, hon hade i hemlighet skaffat papper, som även skulle binda mig genom vigseln. När jag upptäckte vem hon var, förebar jag min fattigdom mot ett äktenskaps ingående, men då svarade hon: jag har pängar. Vi bodde på ett enkelt hotell i samma rum. Men en dag — hon var borta halva dagen — förde hon mig till en restaurant, den första i Petersburg. Där presenterade hon mig för en vän, som bjöd oss på en hundrafrancs middag! Jag behövde ju bara se för att förstå, och när de vid champagnen växlade en blick, fattade jag ett beslut. Nåväl; hemkommen på natten låtsades jag somna. När jag visste att hon sov, gick jag upp, tog hennes portmonnä, ty mina pängar voro slut; grep mina kläder och skodon, smög ut i farstun; och i iskalla vintern klädde jag mig — i stenfarstun. Därpå sprang jag till stationen. Men intet tåg fanns förr än sex timmar senare. Gossar! Jag gick på stationen i sex timmar! Och i ångest att bli gripen som tjuv! — Men jag lyckades fly! — — — Tjuv! Vad säger ni om det? — Och hur skulle ni ha handlat?
— På samma sätt, svarade greven, om för att trösta en döende, eller för att han trodde sig i stånd till handlingen.
— Tjuv! upprepade Axel E.
— Nå, har du förebrått dig det sedan? frågade Ester.
— Nej, svarade skalden. Kan ni tänka er det! Inte har jag förebrått mig, men jag har varit ursinnig därför att jag tvingats in i en sådan smutsig situation. Jag handlade på god tro, i hänförelse, och så … men vem jag skall bli ond på, vet jag inte. Slumpen, ödet, omständigheterna äro för mig personer, som jag icke kan definiera, men vilka jag känner som levande väsen.
— Varför har du kallat på professorn? avklippte nu Ester, som tyckte mer om verkligheter.
— Professorn? Jaså; det hade jag glömt! Jo, jag var ensam och ville strida med honom.
— Vill du inte ha morfin och sova i stället?