— Ja, ska vi gå dit, i månskenet? Han tar saken ganska lugnt.
— Gärna! svarade Ester, och de bröto upp.
Höstnatten var månklar och ljum; de gingo tysta smågator, stora gröna gator och kommo in i sjukhusparken. Under de väldiga träden voro tält uppslagna för de sjuka, vilka där sovo eller vakade alltefter som. Men under en lönn satt underläkaren och drack whisky med en kandidat. Ester och greven, som kände båda, stego fram och frågade efter skalden.
— Jo, svarade underläkaren, han ligger här invid och är vaken, men han har väl inte så långt kvar, efter som han skickat bud på professor X.
— Vad? Teologen? frågade Ester förvånad.
— Ja, gubben och Axel plägade ju umgänge i all vänlighet, för att strida, i all vänlighet, och skalden har bett oss vara vittnen till deras sista batalj för att hindra oriktiga redogörelser om förloppet.
— Få vi gå in till honom under tiden, då?
— Var så god; han ligger och läser Andersens sagor.
Ester och greven gingo in i närmsta tält, och där låg Axel E. läsande vid en lyktas sken.
Det var en liten utmagrad gestalt med svart helskägg, exotiskt utseende, franskt eller italienskt; hans ögon voro stora, glänsande, och han forskade en stund innan han kände igen de inträdande, ty hans ögon hade börjat svika liksom hans hörsel. Därpå log han, räckte vardera en hand och bad dem med viskande röst sitta ner. Han visste nog han skulle dö, men han förteg det för sig själv, och ville inte att en annan skulle säga det. Men ibland for högmodet i honom, och då skulle han skryta med sin oräddhet.