— Ja, jag vet det, svarade greven; mig hatar de därför att jag är så tråkig, och jag har ändå aldrig försökt tala förstånd vid dem; men jag kan inte skratta …
— Inte? Men det är så hälsosamt!
— När jag får något att le åt en gång, skall jag le; det är mänskligt; men att skratta är alltid elakt, och framkallas av det befängda, det förvridna, det onda; därför upplöser det sig vanligen i tårade ögon och följes ofta av en tomhetskänsla, som slutar i verklig gråt, gråt utan orsak.
Nu först bemärkte Ester att unge greven var klädd i frack. Det såg han och fortsatte:
— Ni ser på min frack! Ja, jag har varit på supé hos professor X.
— Nåå?
— Det är rysligt, men kanske nyttigt. De unga gymnastisera sig i att tiga och de äldre i att förtiga; alla gå som med grimma för att inte bitas; och i kväll var sällskapet sådant att ingen vågade yttra ett förnuftigt ord; alla tego. Det kallas att utbyta meningar. Vet ni, efter en sådan maskerad längtar man att komma hit. Eljes bruka alla supégäster hasta till kafét, för att där få säga det som icke sades på bjudningen.
— Tycker ni det är roligt att leva? frågade Ester helt hastigt.
— Att leva? Är detta att leva? Det är ju bara frågan om att döda, döda alla sunda, starka drifter, som skulle uppehålla livet; och dödar man dem icke med försakelse utan ger dem luft, så dör man på sjukhuset, eller senare dör man av kallbrand i det heliga äkta ståndet. Det var en faslig blague det här med livsglädjen på 80-talet; profeterna slutade i sorg, och allt gick tillbaks i de gamla spåren. Vet ni jag har en vän, som ligger på sjukhuset och dör så sakta och varligt.
— Jag känner honom; det är skalden ni menar?