Ester avbröt och fullföljde:
— Jag gjorde just ronden därinne den aftonen, och jag såg dem dansa kring julgran, i vilken hängde ett krucifix, som de fått av Elisabetsystrarne. De visade samma oförställda glädje inför den korsfäste som inför pepparkaksgubbarne. De kallade den korsfäste för Frälsarn, icke för Kristus, och namnet Jesus uttala de aldrig. De tro på Frälsarn och tala om honom som små barn; höra de en fritänkare häda, så rysa de och uttrycka sin avsky. Kan ni förklara dessa människor?
— Nej! Det kan jag icke! svarade greven; och därför behandlar jag dem alltid med en indifferent aktning som medmänniskor. Har ni för övrigt märkt, att på deras väggar ni aldrig ser en oanständig bild, nästan aldrig hör från deras mun ett plumpt ord …
— Ja, jag som läkare, och (här stannade Ester framför ordet, men lät det gå) och kvinna får ju inte hörat …
— Inte jag heller, svarade greven …
Nu log Ester:
— De beror kanske på vem de talar vid.
Greven rodnade som en man, vilken får en artighet av en kvinna, och för att dölja sin förlägenhet gick han vidare med stor iver …
— Men det mest utmärkande hos dessa flickor är deras benägenhet att skratta; det skall vara roligt, allting skall vara roligt, icke som vi trodde förr, emedan de vilja glömma eller slå bort samvetet; de kallas ju för glädjeflickor, och det är rätta ordet. Vad är då detta för naturligt urval av människor? Vad säger er vetenskap om den saken?
— Den kan ingenting säga, ty den vet ingenting. Möjligt är att dessa äro nära avkomlingar av vildar, då de ha ett annat samvete än — vi, ty det är nästan omöjligt att väcka deras skamkänsla; de vill inte höra talas om’et, förstå det inte, slå bort det, och det värsta de frukta är allvarliga män.