— Nej, jag känner det icke.
— Det var Chopin! Och det förekommer mig som om han diktat denna nocturne en natt, på ett sånt här ställe, där man blir vemodig av att söka en glädje, som icke finns; där man känner hela tillvarons elände inför det mest ofullkomliga av allt ofullkomligt.
— Tror ni verkligen Chopin besökte sådana här ställen? frågade flickan, som icke var riktigt med ännu.
Greven log sorgset:
— Ja, visst gjorde han; skulle det vara så underligt? Ni och jag sitter ju här.
Detta ni och jag lyfte dem över, och slöt dem tillsammans i ett vi.
— Det är sant, svarade Ester mera naivt än hon ville, då hon ju därmed accepterade artigheten.
Greven log åt det kvinnliga draget att icke försmå en komplimang, och i detta ögonblick kände flickan att hon tilltalades av en från andra sidan, och hon sökte kontakt med detta bättre.
— Vad gör vi här egentligen? Varför är ni här? frågade hon nästan ofrivilligt förebrående.
— Ja, min fröken, det är inte lätt att säga. Jag följer med; jag låter en skymt av misstanke falla på mig att jag är lik de andra, för att undgå andra orättvisa misstankar. Det finns för övrigt en attraktionskraft hos dessa ställen och deras innebyggare. De påminna om ett naturtillstånd vi lagt bakom oss, och därför synes mig deras beteende naivt som landflickans. Jag ser aldrig något oblygt, aldrig någon ruelse, som skulle antyda medvetande om orätt; jag förstår det icke, men kan icke fördöma det, jag gillar det icke heller. I julas, själva julafton, gick jag förbi sjukhusets avdelning för flickor. Huset ser ju ut som det hade alla sjukdomar och rappningen har fallit av fläckvis som sårskorpor. Nåväl, jag gick förbi där i jultankar, och genom fönstren på nedra botten med deras järnstänger trängde sång ut på gatan; jag erfor ett ögonblicks oändlig smärta, då jag försatte mig i dessa olyckligas läge — tänk! en julafton därinne! — Men vad hände? Sången trängde starkare ut till mig, och jag hörde: Sjung om studentens lyckliga dag …