Av de manliga kamraterna behandlades hon som en kamrat, men en manlig, för vilken man icke generade sig. Detta hade ett visst behag för henne i början, och hon kände sig lyftad över sitt stånd som kön; men så snart det kom en kvinnlig kamrat med skönhet i kretsen, blev det annat. Då denna även upptogs som kamrat, skedde det på ett annat sätt. Den sköna behandlades med galanteri, som en överlägsen inkommensurabel, med ett ord som kvinna. Det råa skämtet tystnade, herrarne blevo städade, det spred sig värme, och en stämning full av dov lyrik lade sig över sällskapet, där Ester icke igenfann sin plats, ty hon kunde ju ej beröras angenämt av kvinnlig skönhet eller dela sina kamraters förtjusning inför en av hennes kön.
Då märkte hon det skeva i sin ställning; och den där jämlikheten med männen blev henne som en förnärmelse, en kränkning, i synnerhet som hon försummades. Därför vårdslösade hon sitt yttre, bortlade all kvinnlighet, gick på krogar, slog käglor och deltog en afton i ett slagsmål med gesäller. När hon cyklade, anlade hon sportjackett med knäbyxor, och denna kostym antog så småningom formen av en mansdräkt.
Kamraterna glömde också efterhand, att hon var kvinna, kallade henne aldrig Ester utan Borg, först, men om aftnarne hette hon Pelle och var då iklädd en kaisermantel med pelerin och studentmössa, så att ingen kunde se annat än det var en karl.
En afton efter ett jätterus på Rullan föreslog en medicinare, att de skulle gå till flickor, och Pelle följde med; det fann man helt naturligt. Som scène var det ju nytt, ehuru inga hemligheter förefunnos för medikofilaren Ester Borg.
Flickorna tittade nog lite underligt på den gossen, men de hade annat att tänka på, och man var ju där huvudsakligen för att dricka och prata. Bland innevarande gäster befann sig även en ung greve, vilken visste vem Ester var, men ändå tyckte det vara sällsamt finna en familjeflicka på ett sådant ställe.
Ett ögonblick blev salen utrymd, så att greven och den falske ungherren blevo ensamma.
Det var en viss stämning i det rummet; lågt i taket var det, vilket hindrar uppkomsten av mörker ovanför huvudet; väggarne voro indelade i fält, inramade i skulpterade lister, vilka omslöto målade landskap med herdar och herdinnor, som vallade får och åto körsbär, oskyldigt, barnsligt. Fönstrens gardiner voro av storblommig taft, och mellan dem syntes slottet i månsken. Greven hade satt sig vid det gamla pianot och lekte nu med tangenterna, som om han väntade bli avbruten av ett tilltal från Ester. Men när hon iakttog envis tystnad, spelade han upp Chopins 2:a nocturne i g-dur.
Ester kände den icke, därför häpnade hon över de sköna tonerna, vilka tycktes henne tillkomna just nu. Modulationer i dur, vilka klinga som moll, den djupaste smärta, som medför sin egen tröst; en vaken natt, som har den lisan att icke störas av svåra drömmar, huru pinsam än vakan må vara. Stället förändrade utseende, omgivningen förgylldes, och den unga flickan greps av ett vemod, som var hennes indolenta natur främmande. Hon hade kommit hit som till anatomisalen, där det var ruskigt, men där det stygga adlades av intresset. Plötsligt öppnas för henne en annan värld av renhet och skönhet; ett ljust moln isolerade de två från den osnygga omgivningen, ställde sig skyddande omkring dem och kom dem att glömma var de voro.
När greven slutat spela, måste han tala, efter som hon icke sade något:
— Vet ni vad jag spelade?