Slutligen tystnade musiken ute i salongen; det blev midnatt, och den stora salen låg öde insvept i en blå sky av tobaksrök. På det lilla marmorbordet, där Syrach sutit, syntes en blodröd fläck. Det var rosen, i vilken den överkänslige mannen slutligen vädrat fienden, och som han låtit ligga.
Uppbrottet skedde, och hedersgästen följdes ner. På gatan stod ett lysande ekipage med en jägare bredvid kusken. Jägaren hade plymer i hatten och hirschfängare vid sidan.
— Vem är så fin, så han ska åka i sjuglasvagn? frågade Sellén.
Jägaren stod vid den öppna vagnsdörren och släppte in den store Lang.
— Jo, det är jag! sade Lage; jag bor hos min kusin i norska ministerhotellet, där ni äro bjudna på middag i övermorgon, hela rasket.
Den gamla bohêmen hurrade; och på en vink av norrmannen överfylldes vagnen, som satte i väg till Blasieholmen. Doktor Borg hade tagit jägarens trekantiga hatt och hirschfängare samt ville ovillkorligen »kommendera manövern» som han sade, det vill säga få tömmarne i hand och köra till Stallmästargården.
— Akta dig! skrek Isak Levi.
— Jag ska inte bli medicinalråd! svarade Borg. — Och troende sig vara på sin kutter, ropade han:
— Skota! — Klart att vända! Fullt!
Men i det samma körde kupén in på gården till ministerhotellet.