Därpå drog han sig tillbaka på sina rum en trappa upp, med anhållan att slippa komma till bordet.

*

På aftonen efter detta uppträde hörde Gustav Borg ett ivrigt telefonerande, slädars ankomst och avfärd, tassande i trappor och korridorer; men då huset var mycket stort, och han icke vågade visa nyfikenhet, förblev han okunnig om vad som förehades. Denna ovisshet verkade dock oroande, i synnerhet som hans beslut ju var beroende av de andras angreppsplaner. Hans gissningar började sitt spel, och han uppkastade det ena förslaget efter det andra, men slopade dem allt efter som hans gissningars lösa sand rasade undan.

Ensamheten i denna belägenhet blev honom olidlig, men han vågade icke lämna sina rum. Han ville sin vana trogen gå ned i barnkammarn och säga godnatt åt de yngsta barnen, en gosse på sex och en flicka på fyra år, men de sovo icke ensamma utan barnfröken var hos dem, och i dag var icke ögonblicket väl valt för att han skulle visa sig hos henne, på de grunder, som fru Brita vid ett föregående tillfälle antytt. Där var hans svaga punkt, som han hittills hållit undan, men som nu trädde hotande fram.

Så här hade han glidit in i detta förhållande, vilket icke syntes, och förtegs; misstänktes, men fördrogs; icke inverkade på husets fysionomi; nästan respekterades, emedan frun i huset icke brydde sig om det. Efter tjugofem års äktenskap hade fru Brita för fyra år sedan vid sista barnets födelse förklarat: att hon icke ville ha flera barn och att hon ville ägna sitt återstående liv åt samhällets och mänsklighetens tjänst. Detta var ingen nyhet, ty hon hade redan vid första barnets ankomst förklarat att hon icke ville ha flera. Och så hade de kommit lika fullt, kommit till av en olyckshändelse som ju de flesta av mänskobarnen komma till. Men nu var det så bestämt, att hon löste sin man från hans trohetslöfte, då han förklarade sig icke kunna leva som gift celibatär. Hon anhöll endast »få vara i fred», och att »slippa veta något». Det är ju icke så lätt för en man att ändra tycke; man tar icke ett nytt på hyllan, utan att ett tillfälle skall erbjuda sig. Och tillfället erbjöd sig i form av barnfröken. Då fru Brita överlämnade sitt hus åt den tjugosjuåriga fröken, var det utan saknad. Fröken var förståndig och undergiven, sökte icke makten; men tog mödan. Hon och mannen skötte barn och hushåll, och som hustrun mest var borta, när hon icke skrev, så uppstod i ensamheten ett naturligt vänskapsförhållande mellan mannen och hans barns vårdarinna, och snart antog deras förbindelse den intima karaktär, som blivit antydd, dock utan att medföra någon märkbar ändring i makarnes samliv, som tvärtom blev mindre stormigt och mera aktningsfullt än förut.

Husets maskineri gick ljudlöst och skulle ha gått så allt framgent, om icke hustrun känt sin ställning hotas, och framför allt fruktat att skiljas från barnen, vilka kanske skulle få styvmor, sedan hon själv kastats ut på backen.

I känslan av det förestående hade hon i hast samlat anhängare och vapen, besluten att slå slaget och döda fienden hellre än att dödas.

*

Efter en sömnlös natt, sliten av tvivel och ovisshet vaknade Gustav Borg och klädde sig. Därpå gick han helt enkelt ner till kaffebordet, där han råkade hustrun och barnen. Allt var sig likt, men ändå litet olikt. Ester var kall och sluten, och när fadren med en blick letade efter greve Max, var modren genast tillreds med ett:

— Max bad hälsa så mycket; han ville inte störa dig.