Detta enda svar utgjorde hela familjebyggnadens hemlighet. Låta passera, låta rinna av, kompromissa, förtiga, och gå vidare. Och detta befriade, så att Gustav Borg återfann sig, troende allt vara glömt, och han hängav sig åt glädjen vara bland de sina, kände sig stark, omgiven av sin naturliga livvakt.
Han nedlade varje tanke på anfall och försvar, fred var sluten, det skedda hade aldrig skett; och han gick ut att spatsera i skogen med de två yngsta, vilkas sällskap föryngrade honom. De kommo ut i en hage, där ekorrar sprungo i snön för att motionera sig efter den långa sömnen. Vid åsynen av de promenerande skyndade de snabba djuren upp i en ek att gömma sig i ett hål. Den yngste gossen, favoriten, ville genast att fadren skulle gå upp i trädet och fånga en ekorre. Alla föreställningar hjälpte intet, och när pysen bad med ögonen, var han omotståndlig. Fadren kastade av rocken och äntrade eken, dock utan annat resultat än att han kom ner svettig och med sargade händer.
Detta erinrade om en scen förliden sommar, då fadren gått ner mycket tidigt för att bada ensam. Han hade gjort sin simtur och var påklädd, gladde sig i sinnet åt det väntande kaffet, då pysen kom ner för att se på simningen. Den lilles missräkning var stor, då han kom för sent, och han började gråta. För att torka hans tårar i hast, tog fadren och klädde av sig igen, hoppade i och sam ut, vilket icke var i hans smak, men han kände sitt offer belönat i den omåttliga glädje hans möda och självövervinnelse framkallat.
Nu besökte de tillsammans alla gamla lekplatser, grottor och rävgryt, sällsamma strandstenar, myrstackar, kullblåsta träd; och fadren återsåg allt detta, som om det varit förlorat och återfunnet. De gingo upp harspår, som han lärde barnen skilja från rävspår; de studerade fågeltramp och råttornas långa linjer; de sågo orrar i björktopp och domherrar i gran …
I denna stilla, oskyldiga glädje överfölls han plötsligt av en känsla, som man får vid ett avskedsbesök. Och han vände hemåt, orolig, beklämd, anande.
Därpå höll han sig inne i sina rum, iakttagande varje ljud. Men det var mest tyst, och denna dova stillhet plågade honom.
Mot aftonen var han så uppfylld av oro att han måste tala vid någon eller sprängas. Sina egna fick han icke tala vid, ty de skulle ju tiga, eljest gick det sköra bandet av.
Han visste nog var han skulle få upplysningar, men till väninnan vågade han icke gå. Då knackade det på hans dörr, och när han öppnade, stod barnfröken därute, men gled hastigt in i rummet och tog in nyckeln.
— Jag måste tala vid Gustav! utbrast hon. Här sker så mycket i huset, som jag icke förstår …
— Sitt ner min vän, och säg mig vad ni vet.