— Ja, jag vet intet bestämt, men det bor någon oppe i vinden, som icke visar sig. Det bärs mat till honom, och frun går dit …
— Vad säger ni?
— Och ner i flygeln är också främmande; flickorna svarar mig icke, och behandlar mig som en fiende …
— Vad har man för sig? Vad tror ni?
Här började fröken gråta, och Gustav Borg anande hela sammanhanget gick fram till skrivbordet för att begagna telefonen i ett ärende, som han icke själv visste, men som var ett uttryck av längtan att komma utåt.
Då bultade det på dörren två slag, och ljudet av steg hördes i korridoren.
I nästa ögonblick hade Gustav Borg öppnat fönstret för att mäta djupet nedanför; men i snöljuset såg han två karlar, som han icke kände.
Bultningen på dörren förnyades, och nu hördes en röst:
— Var god och öppna. Det är länsman!
De båda instängda förblevo stelnade på sina platser, då med ens telefonen började ringa. Av vanans makt driven gick Gustav Borg till apparaten, och ropade hallå!