Då hördes ett instrument skjutas in i dörrlåset; nyckeln på insidan vreds om, kastades in i rummet och dörren öppnades.
Utanför syntes i en grupp; länsman, fru Brita, doktor Henrik Borg och alla tjänarne.
Som om han väntat på denna upplösning, gick den på bar gärning gripne mannen rätt ut, ner för trapporna. I tamburen klädde han sig, halvsprang ner till stallet, där han fick häst och släda; kommenderade sedan: till Långvik, och for i väg att söka upp ett tak över huvet hos den son, som alltid varit honom tillgiven och för vilken han gjort betydliga uppoffringar.
TIONDE KAPITLET.
Inför rådet.
När Gustav Borg kom fram till Långvik och fann sonen vara frånvarande, blev han först modfälld, ty han älskade icke sonhustrun, och han såg på hennes förlägenhet, att han var ovälkommen både såsom ägande fordringar och såsom varande svärfar. Därför blev deras samtal mycket kort, och han stängde in sig på gästrummet.
Varför han kommit hit? Ja, icke kunde han beklaga sig för sin son, ty denne stod naturligtvis på modrens sida, och för övrigt hade han ju bundit både händer och tunga på sig genom sin oförsiktighet i hemmet. Han måste uppehålla sig någonstädes i kommunen där skilsmässan skulle utageras, och här var ändå ett slags hem, där han ägde någon rätt att vara.
När nu Anders kom, och hans första förtvivlan lagt sig, gick han in till fadren; och som han var enkel i sinnet och försagd, kunde han varken visa någon glädje över återseendet eller hälsa välkommen, i synnerhet som han visste om den förestående skilsmässan.
— God dag min gosse, sade fadren som genast läste sonens lättydda ansiktsdrag. Du ska inte vara rädd för mig, ty jag ämnar varken stanna länge eller kräva dig på arrendet.
Anders tuggade på mustaschen och vibrerade med ögonen, ty blotta erinran om skulden var honom en pina. Denna tystnad gjorde fadren nervös, och han måste tala själv.
— Du vet kanske vilka förändringar, som förestå i mitt hem — hm! — men det skall snart vara undangjort.