Anders tankar voro så fjärran. Han hade väntat sig en angenäm afton med sin hustru, då han fick berätta sina reseäventyr under det trygga skyddet av de förvärvade pängarna, och nu satt han här darrande för obehagliga frågor rörande det tomma magasinet och annat. Fadren märkte nog på hans ut- och invända ögon att han var borta, men han förstod icke situationen riktigt.
Att han kommit olägligt, det förstod han, men han måste ut ur förlägenheten, och när han ingen replik fick, blev han själv förnaglad, började vimla med ögonen som den, vilken söker ett nytt samtalsämne. Och lika olyckligt föll hans val av ämne, vilket han genom en hemlig tankeläsning hämtade ur sonens medvetande, lösgjort av dennes fruktan för vidrörandet av just den ömma punkten. Han måtte i gossens tomma ögon ha sett det tomma magasinet, och drevs dit mot sin vilja.
— Nå, du har gjort bokslut, och du är nöjd med ditt år? Fulla lador och magasin?
Anders överfölls av raseriet att se sig blottad, blev än mera stum av ilskan, ville resa sig för att klippa den osynliga tråden, sökte en anledning, önskade höra utifrån, att hustrun dånade eller att pojkarne slogs; han svettades kallt, men satt fast på stolen.
— Är du döv eller är du full? utbröt fadren, som icke fått ett ord från den tilltalade.
Därmed väcktes Anders ur sin vakna sömn; ämnade bryta ut i en ström av ord, men förfrös igen vid fadersmaktens oövervinnerliga kraft. Han blev bara förkrossad, syntes skamsen, så att fadren ångrade sitt utfall, och beslöt ändra sceneriet för att få en annan stämning! Han reste sig och slungade en enkel vardagsfråga:
— Hur dags äter ni kväll? Jag har suttit över middan och har lust till något varmt.
— Vi äter aldrig kväll! svarade Anders. Vi ha lagt bort det sedan ett år tillbaka.
— Sätt fram smör och bröd till mig, då, replikerade fadren, jag kan också nöja mig med litet.
— Ja, jag vet inte om vi ha något hemma.