— Skicka efter då till handelsboden, hjälpte fadren på, då han började ana oråd.
— Vi ha ingen häst på stallet.
— Var är den då?
— Den är borta, till stan.
Fadren såg på de fladdrande blickarne att gossen ljög, och han förstod hela sammanhanget, men att nu från eget elände dyka ner i andras, det ville han inte.
— Låt oss dricka en toddy då, och prata bort aftonen, föreslog han.
— Om jag hade något hemma, ljöd ett tonlöst svar, som inbjöd till samtalets avslutande.
Fadren lämnade rummet mera förvånad av de upptäckter han gjort än ledsen; han var ingen känslofull natur, hade tidigt nedsatt sina fordringar på människorna och tyckte inte om uppgörelser och förklaringar. Men inkommen i gästrummet, som man glömt elda, överfölls han av en sådan frysning att han gick till sängs med kläderna på; ty han ville inte göra bråk i huset. Vatten saknades i karaffen, en ljusstump lovade endast en timmes ljus, och det tomma fönstret utan rullgardin åt upp det mesta av skenet; de gråa kökskammartapeterna hägrade som den eviga ledsnaden och ledan, de sparsamma möblerna talade om armod och ruin.
Men han var så överväldigad av dagens upprivande händelser, att han genast föll i en dödlik sömn.
När han vaknade, trodde han det var morgon, men salsklockan slog i detsamma, och han räknade elva slag. Elva! Han hade lagt sig klockan nio, och nu såg han den långa sömnlösa natten för sig, ty han var spritt vaken.