Och nu, på en gång stod hela hans läge klart för honom. En man i hans ställning, vid hans ålder, utdriven ur sitt hem, avsatt från sin plats; utan att ha ätit middag, lik en slarver, hungrig och frysande, ett ovälkommet påhäng, som man önskade så långt i väg … Hela förnedringen av uppträdet hemma, då han blottades inför sina barn, fasan för det som väntade … processer och skandaler.

Han låg och såg på ljusstumpen, kände, att när den tog slut, skulle mörkret vidtaga. Som han tillhörde det folket, som ej kan besvära människor, föll det honom icke ett ögonblick in att väcka en tjänare för att få ljus, eld och vatten. Paralyserad av ödets slag, vågade han icke röra sig ens, utan låg som fastnaglad, frysande, såsom om kroppens alla vätskor verkligen stelnat.

Alltjämt betraktade han ljusets avtagande; och förnam det nu såsom om hans liv berodde av detsamma, skulle slockna när det slocknade. Han blev törstig av hungern, och frös av hungern, men sorgen och saknaden, skammen och harmen blandade sig in och fyllde ut ett ackord av kval. All livets bitterhet på en gång, och utan möjlighet att finna tröst i ett beklagande, ty han var för upplyst för att gnälla över otacksamma barn eller en trolös maka. Han hade tagit på livet med hårdhandskarne och var icke van vid pjåsk, men detta övergick hans krafter, och när ljusveken med ett fräsande sjönk ner i pipan, sprang han upp för att skydda sig mot mörkret. Han gick tyst ut i salen, medförande tändstickorna, och när han tände, såg han att klockan endast var fem minuter över elva. Han lyfte ner taklampan och tände på den; gick till skänken och fann något avståndet vatten i en gulnad karaffin; på skänken låg sonens körvantar av grå kastor; den ena vanten låg med knutna fingrar som en hård, hotande näve, den andra låg på rygg med innanhanden utsträckt som en tiggares begärande en allmosa; bägge grova med ansvällningar i lederna, något avhugget, kvarlämnat, invändigt ännu indränkt med människofett.

Han öppnade skänkdörren; när han böjde sig ner, syntes hans stora skugga krypa in på samma gång. En hård brödbit var det enda han fann; ur bordsyrtuten tog han gul senap och strök på brödet, samt något salt, men när han förde det till munnen luktade det fotogen, emedan han fingrat på lampan, och han lade tillbaka brödet på en hylla, vars gaufferade papper såg ut som en remsa små barn bära om halsen. Då tänkte han: om brödet blir funnet där med senapen på, kan någon av barnen få stryk i morgon, såsom oskyldigt misstänkt för okynnet. Han tog brödet med ena handen och lampan med den andra, men blev villrådig stående mitt i rummet icke vetande var han skulle dölja det besvärliga vittnet till hans sällsamma nattliga expedition. »Om jag lägger det i kakelugnen, kan det hittas av jungfrun i morgon; hon bär det genast till frun, och beskyller naturligtvis barnen, eller det barnet hon minst tycker om, och så blir det stryk, först för brottet och sedan för nekandet. Det där har jag varit med om själv.» Det måste dock avlägsnas, och han utfann slutligen att enda sättet vore inveckla det i papper, stoppa det i fickan och avvakta morgondagen. Han skred nu fram mot tidningshyllan för att ta det nödiga papperet, och hans jätteskugga reste sig från golvet, kröp uppåt väggen och tog den runda väggklockan på axlarne, där den satt som ett huvud med uppdragets båda nyckelhål bildande ögon och urmakarns namn såsom mun. När han uppnått tidningshyllan, hejdade han sig, ty, tänkte han, saknas ett tidningsnummer, så kan jungfrurna oskyldigt få bannor. Det var ett svårt fall. »Jag tar annonsbilagan» sade han, men hejdade sig åter, ty, »på landet läser man annonserna, och har jag otur … och det har jag sedan en tid utan att veta varför …» Han hade dock gripit ett blad, och när han vecklade upp det, skramlade det och gjorde sådant buller att han blev rädd. Och på bladets första sida stod en jätteannons: Inkomna Ostron. Ostron, just nu, på Metropol, klockan halv tolv, innan det stängdes, det vore något! Han närmade sig fönstret och tänkte kasta ut brödbiten genom dragluckan, men intet djur skulle äta senapen, och samma historia ville uppkomma.

Nu stod han vid fönstret likafullt; och när han såg ut i natten, märkte han ljus i den högra utskjutande flygelbyggnaden; han steg upp på en stol sedan han dolt lampan under pianot, och nu fick han se … Inne i förmaket sutto makarne vid en brasa; mannen vid en toddy och en cigarr, glammande. Ett litet bord stod bakom dem, dukat och med resterna av en nätt supé; de lysande röda skalen av en hummer stucko i ögonen, så att det gjorde ont …

Gustav Borg hade aldrig haft medlidande med Kung Lear; tyckte att han fått ligga som han bäddat, då han som svärfar slog sig ner hos nygifta, medförande en garnison av hundra man. Han hade även funnit Fader Goriot väl betalad av den ömhet han fått lov att skänka sina barn, ty alla barn mottaga icke ömhet. Trots allt detta, erfor han ett styng i sitt hjärta och steg ner från stolen; gick med sin lampa in i angränsande rum, som var kontoret. Där stod en raktoalett, och som om han visste vad han sökte, drog han upp lådan, tog fram rakkniven och strigeln samt började draga.

— Bäst att göra slut! Bäst att göra slut.

Men så ändrade det sig; brödet måste först, först bort; ovillkorligen. Han kastade det upp på kakelugnen, och med detsamma kände han sig befriad, fri från något.

Och så tog han fällen, som låg under skrivbordet, lade den över sig när han föll ned på skinnsoffan.

Hans sista två tankar innan han somnade, voro dessa: