— Här är varmt och skönt i alla fall. Och: de kan ju ha skickat efter kvällsmat och konjak sedan jag lagt mig. Kanske de också varit inne för att bjuda mig med, men funnit mig sovande. Man dömer ju så ofta människor med orätt!

*

När Gustav Borg vaknade nästa morgon, hade hans kropp genom vilan återfått kraften att lida, ty en försvagad äger endast förmågan att hängiva sig åt en likgiltighetens slöhet. Han sprang upp från soffan klarvaken och insåg hela ställningen. Här kunde han icke stanna, det var det första; i stan ville han icke bo, hemifrån var han utdriven, men i denna kommun måste han uppehålla sig för processens skull. Han kom att tänka på en bonde, som plägade hyra ut ett rum åt sommargäster. Dit ville han nu åka, och som han hälst reste utan avsked, gick han ner i stallet för att få häst och släda.

Stalldrängen, som ej utfått sin lön och på aftonen förut erhållit ovett av husbonden, var i dag särdeles meddelsam. Och när redaktören såg spiltan tom, talte drängen genast om att hästen var såld och slädan med; han var icke heller sen berätta hur magasinet var tömt, gården på förfall och jorden utsugen.

Det var ett nytt slag åt honom, som stod i borgen för arrendet; och han stod just i begrepp att vända om upp till gården, då en liten luftig figur trädde fram och frågade om det var redaktör Borg. Efter erkännandet överlämnades tvenne stämplade papper, vilka mottagaren genomögnade och stoppade i fickan.

I stället för att krympa ihop, syntes han växa ut, ty han hade fått något att reagera emot, och något att ta på. Vändande sig till fjärdingsmannen, frågade han:

— Tror ni man kan få skjuts hos nästa granne? Jag skall nämligen vara vid prästgården klockan elva?

— Grannen brukar alltid ha skjuts, svarade fjärdingsmannen, och därmed gick han.

Gustav Borg såg på sin klocka och fann att han med häst och släda skulle kunna hinna fram till kyrkorådets sammanträde, dit han var kallad för mottagande av varningen. Han knäppte igen rocken och började marschera, kännande sig lik en soldat, som gör första uppbrottet till ett fälttåg.

Men snön var djup, vägen obanad och det blev snart tunga steg.