— Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade pastorn.
— Jaa! svarades från stranden.
Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som ledsagat så många i den sista vilan.
De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
— Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! — Låtom oss bedja! började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att höras.
Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något på hjärtat.
— Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att — skulle inte Carlsson också haft ett litet ord med?
— Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.