— En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se, hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
— Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
— Såå, ämnar Carlsson det?
— Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är det väl någonstans, var det nu sitter.
Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan än fisken.
— Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
— Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en buteljkorg här...
— Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson ta en halv?
— Tack så mycket, moster! — Ja, det var rart folk, och jag tror nog de kommer igen — efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt 81 ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i ögonen.