— Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
— Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
— Ska ni gifta er då?
— Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon kondischion först.
Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och plockade som en febersjuks på ett lakan.
— Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad stämma.
— Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne.
— Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
— Å, det behövs inte alls! svarte Clara.