— Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta ett täcke över honom så sover han till i morgon.

Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det blev tyst i köket.

Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.

Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka, voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se, om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.

Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla gick in i skogen igen, trött 91 på att vänta; och hon tog sig till att plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var antagligt.

Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?

Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.

Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:

— Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett ljus.