— Å, Herre Je’, är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården, men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
— Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...
Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten, men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.
— Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!
— Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?
— Slut som en död hund!
Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom syntes en stor luden kropp.
— Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi ha fått fatt i!
Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen, utbrast hon i förebråelser: